På vandring i Nepal. Stigen heter Jomsomleden. Men lika ofta kallas den Äppelpajleden,
eftersom en stor del av den går genom Nepals främsta äppeldistrikt
Vad heter berget där borta? frågar jag flickan i den blåvita skoluniformen, och hon står tyst och funderar över frågan.
– Berget? säger hon.
Hon förstår inte vad jag menar.
Min fru Martisa och jag har lämnat byn Ghasa i soluppgången, och nu går vi längs den stensatta leden norrut. Dalen vaknar. Morgonsolen får nattens dimma att lyfta, och ur töcknet framträder barn på väg till skolan, fullastade åsnor och herdar med getter på väg mot sina betesmarker.
I drygt två dagar har vi vandrat längs blommande ängar och bördiga åkrar i ett Nepal där regntiden just har upphört. Nu är luften klar. Himalaya reser sig som en vit vägg ur marken på båda sidor om stigen, och svartvita örnar svävar majestätiskt på slutningarnas uppvindar.
Vi vandrar längs pilgrimsleden i det nepalesiska Annapurnamassivet, på väg mot de heliga templen i Muktinath, en av världens mest klassiska vandringsleder.
– Berget? upprepar skolflickan vi hejdat på vägen.
Hon följer mitt pekfinger med blicken, och så plötsligt inser hon var problemet ligger.
– Det är inget berg, förklarar hon vänligt. Det är en kulle.
Kullen, framgår det av kartan, är avsevärt högre än Sveriges högsta berg Kebnekaise.
Vi har stigit omkring 1 000 meter sedan vi lämnade vandringens utgångspunkt, busstationen i staden Beni. Nu går vi på ungefär 2 000 meters höjd, och den fuktiga värme som omgav oss den första dagen ligger bakom oss.
Svensk försommarvärme råder, och det är en njutning att vandra.
Olika vandringsleder fyller skilda syften. För den som söker strapatser och ensamhet finns en uppsjö av leder att välja mellan i varje hörn av världen. Den som däremot på ett något sånär bekvämt sätt vill uppleva kultur, naturskönhet och folkliv har skäl att välja den led längs floden Kali Gandaki som på någon vecka tar vandraren till Muktinath.
Den mäter omkring tolv mil. Den totala stigningen är 3 000 meter. Men större delen av stigningen är så jämnt fördelad att den knappast märks, och bara den som älskar tung packning måste bära mer än några få kilo på ryggen.
– Äppelpaj! ekar ropet mellan husväggarna i staden Kalopani, och när vi ser oss omkring ser vi kvinnan klädd i thakalifolkets typiska dräkt utanför sin lilla servering.
Hon vinkar åt oss att komma in. Vi hukar oss för att komma genom dörren till det mörka, rökiga rummet.
Pajen kostar tre svenska kronor och är utsökt.
Stigen heter Jomsomleden efter dess centralort Jomsom ett par mil före Muktinath. Men lika ofta kallas den Äppelpajleden, eftersom en stor del av den går genom Nepals främsta äppeldistrikt.
Tehusen ligger uppradade på några få kilometers avstånd. Enkla, rena och billiga övernattningsställen – från 40 kronor per person och natt inklusive middag – ligger högst en mil från varandra. Det finns rika möjligheter att få sina kläder tvättade.
Alltså går Martisa och jag – två ganska överviktiga 65-plussare – de tolv milen med ett minimum av packning utan att någonsin bli allvarligt utmattade.
Vi delar leden med klämtande åsnekaravaner och tungt lastade bärare. Vi möter ortsbor på väg mellan byarna och skolelever som gärna vill testa sin nyinlärda engelska. Pilgrimer av varierande helighet läser sina välsignelser över oss, och utländska vandrare flåsar förbi oss.
Jomsomleden är ett äventyr.
– Namasté! lyder hälsningsfrasen i Nepal, och till slut tappar vi räkningen över hur många gånger vi utbytt hälsningen med dem vi möter. Kvinnor hälsar med ett långt, melodiskt ”eee” på slutet. Män hälsar mera kärvt. Allteftersom leden slingrar sig norrut förändras tonfallen en smula, eftersom floddalen rymmer minst tre olika folk med skilda kulturer och delvis olika språk.
För hundra år sedan var handeln med salt grundstenen i staden Tukuches ekonomi, och den tidens välstånd är ännu väl skönjbart. Kring stenlagda gator reser sig välputsade hus i grå skiffer. Magnifika träbalkonger pryder väggarna, och pampiga innergårdar vittnar om sina forna ägares välstånd.
I dag har vandringsturismen ersatt saltet som främsta inkomstkälla i Tukuche liksom i andra byar och städer längs leden. Kali Gandakis floddal är ett av Nepals rikaste områden.
Men när människor vi möter talar om framtiden är det ofta med oro i rösten.
När kvällens tystnad sänker sig över Tukuche kan man i fjärran urskilja ett ljud som få av stans invånare hade hört för ett par år sedan. Det är ljudet av biltutor.
– Ingen vet vad detta kommer att innebära, säger den holländske värdhusvärden på High Plains Inn i stadens utkant, och då talar han om den jeepväg mellan Beni och Muktinath som färdigställdes för bara ett par månader sedan.
Kanske innebär den ett ekonomiskt uppsving för regionen. Säkert kommer den att betyda att den främsta inkomstkällan för dalens män – att på ryggen bära varor mellan byarna – slås ut.
Och de vandrare som går längs floden till Muktinath kommer att erbjudas en delvis annorlunda upplevelse.
Det kan tyckas överkomligt att fem sex gånger om dagen ställa sig vid vägkantem för att släppa förbi en vilt tutande jeep, men det är irriterande. Ängsliga vandrare kan å andra sidan finna trygghet i vetskapen att ett brutet ben eller en havererad mage inte längre betyder påtvingad helikopterfärd för tiotusentals kronor till civilisationen.
– Jag tror att vi kommer att få se en delvis ny typ av vandrare på leden, säger värdshusvärden i Tukuche.
Vi går förbi Marpha med dess äppelodlingar, dess nyskurade gator och dess souvenirbutiker. Vi bor över i Jomson som å ena sidan är dammig, blåsig och ful men å andra sidan har skinkmackor och varma duschar, innan vi går den drygt milslånga uppförsbacken till målet i Muktinath.
I soluppgången öppnas grindarna till tempelområdet. Vi drar händerna längs med bönerullarna. Vi sitter i stillheten och lyssnar till fågelsången och de sorlande bäckarna, och långt borta anar vi Jomsom dit vi ska gå för att ta flyget till staden Pokhara.
Vi längtar redan tillbaka till vandringen.