Turisterna kommer främst från USA och prisnivån är hög. Många åker hit på smekmånad och brudparen är lika frekventa som på skotska slott.
Aruba är en paradisö i Karibiska havet med kritvit sandstrand, krokanlika hotellkomplex och makliga snorklare. Sandstranden sträcker sig kilometervis. Pelikaner med långa näbbar flaxar högt ovan vattenytan och dyker då och då efter fisk.
Det har stormat när vi anländer och den vita sanden har lagt sig i stora vallar.
– Lugn, säger folk på platsen, sandvallarna sjunker undan. Om en vecka ser stranden lika fin ut igen.
Havsvinden fläktar som en motvikt mot solen. Vädret håller 28 grader året om, havet 25.
Ön saknar grundvatten. Man avsaltar havsvatten enligt gamla men moderniserade metoder som också ger ön dess stora behov av elektricitet. Men vattnet är gott. Och maten förträfflig. Fisken fångas lokalt av några få kvarvarande fiskarfamiljer samt av fiskare från Venezuela och Colombia.
Drinken heter Arriba Aruba – rom, vodka, triple sec/lokal anislikör och sydfrukter. Ölet heter Balashi eller Calopsy. Stor stark kostar som i Sverige när man tar in den på någon bar eller uteservering i turistkvarteren.
Servitrisen som kommer med ölen på Heiniken bar vid Palm Beach Plaza är född på Santo Domingo och har bott på Aruba tretton år. Hon försörjer sina två barn på åtta och sex år, samt sin tolvårige bror. Själv kan hon vara 25.
– Min pappa har jag inte sett på tjugo år, han sysslar med insektsbekämpning någonstans. Min mamma bor i Spanien. Själv sjunger jag i en kvartett och hjälper till med karaoke på onsdagskvällarna.
Hennes första språk är spanska, hon har lärt sig engelska och papiamento, det lokala språket, som är en mix av de många språk som kommit med människorna till Aruba under århundraden – spanjorer, portugiser, holländare, engelsmän, indianer och afrikanska slavar. Sedan 2003 är papiamento stadfäst som öns officiella språk. Det trycks ordböcker och barn lär sig språket i skolan. Goddag heter ”Bon dia”, tack heter ”Masha danki”.
Många åker till Aruba på smekmånad. Brudparen är lika frekventa som på skotska slott. Vi träffar en yppig äktenskapsmäklerska som kan fixa vilket bröllop som helst, och ger brudgummen rådet att i god tid berika sig med aloe vera som är bra för potensen.
I huvudstaden Oranjestad finns gallerier och märkesbutiker omväxlande med ”outlets” och billighetesvaruhus. Men billigt är rätt dyrt. Prisnivån är hög, även om den har sjunkit något med den fallande dollarkursen. Turisterna kommer främst från USA, men de syns inte mycket på stan. De håller sig till sina hotell och resorter. Många kryssningsfartyg lägger till.
Som turist far man till Aruba inte minst för att dyka och snorkla. Exempelvis med klocka, det vill säga en stor tung heltäckande hjälm om huvudet med luftslang upp till ytan. Vi klättrar ner på en stege och går på led utmed ett räcke på botten. Vi möter stora blå fiskar som följer med bort till en stol där man sätter sig och blir fotograferad med en flaska i handen, bara för att strax fotograferas vid ett sjunket flygplansvrak – det är själva poängen innan man hissas upp igen.
Man kan också fara ut till en liten närbelägen ö och snorkla bland andra stora ljusblå fiskar. Eller åka ännu längre bort med katamaran, och snorkla runt vraket av ett tyskt örlogsfartyg som sänktes av sin kapten 1940. Vattnet är mycket salt och erbjuder liksom fiskarna alla nyanser av blått och turkost.
De flesta varor måste importeras – främst från USA och Argentina. Öns enda lokala råvaror är kryddor, fisk, den handrullade cigarren Aruhiba och universalmedlet aloe vera. Detta utvinns ur en mjuk men kaktusliknande buske som alla har i sin trädgård. De färdiga produkterna förpackas i en fabrik, omgiven av turistbussar. Hälften av produktionen säljs på ön, hälften går på export.
Arubas miljöminister förklarar för oss att man har ett ambitiöst miljöprogram men att fan ska vara miljöminster på en ö vars södra spets är belamrad av ett enormt raffinaderi. Detta lades visserligen ned till största delen år 1985 och satte 10 000 människor utan arbete. Innan dess bidrog raffinaderiet till en levnadsstandard som höjde sig över grannöarnas. Nu är produktionen bara en bråkdel mot förr. Turismen har tagit vid.
Arbetslösheten på ön är numera närmast obefintlig, uppges det, men visst förekommer en och annan tiggare och en och annan knarkare. Och rätt många karlar som bara står och hänger, i alla fall kring de till barer förklädda bordellerna i staden San Nicolas runt raffinaderiet på sydspetsen. En mängd vittrande skyltar vittnar om en tid som flytt.
Enda turistattraktionen i San Nicolas är Charlie’s Bar, ett ölimpregnerat, övervintrande hak från 1941, belamrat uppåt väggarna med foton, registreringsskyltar, etiketter och gamla sedlar.
På öns norra spets finns den ståtliga fyren California, uppkallad efter den engelska ångaren ”California” som förliste här på väg från Kuba vid förra sekelskiftet. Vid fyrens fot finns en restaurang med läckra gjutjärnsstolar där man serverar middag à 500 kronor på vita dukar med utsikt över havet i kvällningen.
Under guidad ledning far vi i jeep-karavan på knaggliga vägar till öns östsida. Här hittade man guld i början av 1800-talet. Vips blev det guldrush innan en engelsk firma tillskansade sig monopol på fyndet. Under nära hundra år vittjades omgivningen på guld för vidare befordran på guldskepp, gissningsvis jagade av pirater – rena skattkammarön!
Nu kan man begrunda de stabbiga resterna av ett guldförädlingsverk – Bushiribana – som slog igen för hundra år sedan. Med sina tunga, förfallna stenmurar påminner guldröset om en klosterruin. Vågorna rasar från nordost. Längre bort vänder vi vid resterna av en naturlig bro som havet gröpte ur innan den föll ihop, vilket inte förminskat dess attraktion som turistmål.
Stora delar av öns östsida består av nationalpark med sju sorters kaktus, nedlagda kalkbruk och bruna getter som finner sin trevnad bland spretiga buskar och knotiga grenar i nordostvinden.
Vägen löper längs kåkstäder med småhus och verkstäder av korrugerad plåt och en hund i varje gathörn. Vägbanan är gropig med trasiga vägkanter bland blekgröna tistlar och vindpinade palmer. Närmare huvudstaden uppträder klasar av stora, citrongula villor med vackra halmtak och parabolantenner och fina bilar utanför.
Öns museum är inhyst i ett gammalt fyrtorn i Orangestad. Man får en bred historik över det förflutna, om slaveriet på ön som var något mildare än på Curaçao där själva slavhandeln bedrevs.
Mot kvällen framträder palmerna svartgröna mot en hisnande solnedgång. Musiken svallar över hustaken från ett illustert hak som heter Mambo Jambo i hamndoften i Oranjestad. Den kryllande baren ligger på andra våningen halvt utomhus i gammal holländsk kolonialstil med pelare, balkonger och balustrader. Med trumpetskall, bongorullning och höga, hojtande mansröster uppfyller den minst sagt vitala gubborkestern den gamla drömmen om Karibien – natt i hamn, runda rytmer och människor som kan dansa. Att bara dricka och titta på är minst lika attraktivt.
Det dånar även från konkurrenten Café Bahia och fortsätter tills solen går upp över det höga pyramidformade berg som tronar i öns mitt, omgivet av frodig växtlighet. För att sakna grundvatten är Aruba häpnadsväckande grönt!