– Vet du, så bra som hon seglar nu, det har hon aldrig gjort. Alla skotpunkter sitter där de ska, vi vet precis hur hårt hon kan drivas…
Rolf Bjelke låter sin väderbitna, välanvända hand löpa längs mantåg och vant. Här och var på världens kanske mest seglade båt syns små fläckar av rost, som små bitmärken av tidens tand.
– Tänk att det ska ta 230 200 sjömil att nå dit, till den perfekta balansen...
Rolf Bjelke ler. Det går inte att ta miste på den kärlek han känner till den båt som fört honom och livskamraten Deborah till jordklotets kanske mest otillgängliga platser. Det går inte heller att värja sig från de olika dimensioner som ett halvt liv till havs erbjuder:
Å ena sidan, de stora, nästan obegripliga äventyren de genomlevt tillsammans. Å andra sida, det lilla – en skotpunkt som justerats fram och tillbaka, en millimeter hit, en millimeter dit, år efter år, sjömil efter sjömil.
Vi möts i Lyckans slip, Fiskebäckskil. Det är bara 48 timmar sedan Rolf och Deborah, världens kanske främsta långfärdsseglare, lade till efter att ha avslutat det som sannolikt kommer att bli deras sista expedition till polartrakterna. Den avslutande sträckan hem till Sverige bestod av 40 dygns konstant segling och under brunbränd hy anas en grå nyans som skvallrar om långvarig fysisk och psykisk ansträngning och utmattning.
Och att titta tillbaka på deras senaste expedition är att se tillbaka på fyra år av konstant sömnbrist och stenhårt arbete. Målet har varit att dokumentera och observera djur- och naturlivet på flera av de avlägsna och sällan besökta örikena i Södra Oceanien. Expeditionen har tagit dem kors och tvärs över så väl rytande som fruktade breddgrader.
– Den här gången var det fantastiskt skönt att komma hem. Det finns ingen anledning att sticka under stol med att jag ett tag var orolig för om jag skulle orka, säger Rolf och kastar en öm blick mot Deborah.
Hon möter den och är precis så konkret som man måste vara när livet gränsar till livsfara. När de för bara några månader sedan rundade Sydgeorgien och satte kurs mot Tasmanien var Rolf i perioder helt utmattad:
– Jag såg faktiskt framför mig hur jag skulle tvingas att linda in dig i en flagga och dumpa dig ner i ditt älskade hav, säger hon och returnerar Rolfs ögonkast.
Så ser den ut, Rolf och Deborahs relation, lika naken och krass som tillitsfull och varm. De har vårdat den i skift, nästan hela tiden ombord på ”Northern Light”, en 12 meter lång, kutterriggad galeas i stål. Och de har gjort det sedan 1980, då de först träffades på Fijiöarna.
Allt sedan dess har deras gemensamma längtan efter att upptäcka naturen, utmana dess krafter och sedan föra berättelsen om vad de upplevt vidare, fört dem över alla världshav. De senaste 84 400 sjömilen har de dessutom haft sällskap av fyra djupa porslinstallrikar som de köpte i Norge för tio år sedan:
– Titta, inte en spricka. Och vi har seglat i alla väder, upp till 40 meter i sekunden och sjöar så höga att det inte går att förstå. Så man kan verkligen tala om en sjövärdig båt, skrattar Deborah.
Hon bjuder på det som kommit att bli deras stående lunchmeny: fruktsallad och kefir.
Kefirkulturen har de haft ombord sedan 1989. I övrigt odlar de flera olika typer av groddar ombord, allt bröd de ätit genom åren bakar de själva och de har blivit experter på förvaring och konservering av alla olika slag. Varken kyl eller frys finns det ombord. Fast det har kanske inte behövts eftersom de tillbringat väldigt mycket tid i frusen miljö.
Deras första gemensamma världsomsegling i mitten av 80-talet gick från Bohuslän, via norska kusten till Spetsbergen (kanske nådde de den nordligaste latitud som någonsin nåtts med en segelbåt) och sedan, efter att de hejdats av den arktiska packisen, vände de söderut mot Grönland.
Efter det satte de kurs mot Antarktis och de iskalla vattnen runt den sydligaste polen. Vägen dit? Panamakanalen, Galápagos, Påskön, chilenska Patagonien, Kap Horn ... ja, ni fattar ... tanken svindlar.
Att de sedan, som ett slags avslutning på det äventyret och en fortsättning på nästa, frös in båten vid den antarktiska halvön och levde där i dryga femton månader blev bara ytterligare ett bevis för deras allt djupare intresse och fascination för naturen.
– Kanske har det först och främst handlat om att stilla den egna nyfikenheten. Att få möta ursprungligheten och beträda landmassor där människan ännu inte satt några spår är en enorm upplevelse, konstaterar Rolf.
I andra hand ser de som sin uppgift att observera och för omvärlden beskriva vad de faktiskt upptäckt under sina resor. Redan i början av 90-talet såg de att klimatförändringarna började sätta spår och sedan dess har också effekterna av utfiskade, tysta hav slagit dem. Att albatrossen plötsligt är en av jordens mest utrotningshotade fågelarter sörjer de, samtidigt som de noterat att päls- och elefantsälarna är tillbaka. Hittills har det blivit flera böcker och en dokumentär som sändes i SVT, på julafton 1997. Budskapet är allvarligt, men genomsyras av att det finns hopp:
– Vi vill hålla oss neutrala i frågan om uppvärmningen av vår planet. Det kan finnas naturliga orsaker, det kan finnas andra. Men visst blir känslan av att de rika industriländerna är på väg åt fel håll väldigt stark när man får veta att mer än hälften av barnen som i dag växer upp i Chicago har astma. Själva mår vi fantastiskt bra av att få andas frisk luft, dricka regnvatten och leva i harmoni med naturen. Det borde vara alla förunnat, säger Rolf.
Deborah håller med:
– Det är ett slags sorg att inse att människan lever allt längre från naturen. Det märks ju till och med på sjöfarten. Fartygen är gigantiska och många, befälhavarna styr dem med joysticks från små luftkonditionerade rum. Oss ser de många gånger inte. Vid flera tillfällen har vi varit nära att bli rammade.
När de nu, efter den kanske sista, fyra år långa expeditionen på öarna kring sydpolen, är tillbaka, har de med sig nästan 100 timmar film och tusentals nya bilder. Målet är att nästa höst ge ut en bok som ska heta ”Vildmarkshav”. Förhoppningen är att det också ska bli en dokumentärfilm på 1,5 timmar. Rolf är övertygad om att de har några av de mest dramatiska, rörliga seglingsbilder som de någonsin tagit med sig hem. Tidvis har de haft en undervattenskamera fäst i stäven, och den kameralinsen har sett det mesta från stiltje till 140-gradiga vindvrid i orkanstyrkor.
– Det är otroligt häftigt, ibland slår det mig hur unikt det faktiskt är, det som varit vårt liv så länge...
Att de orkat är otroligt. I stort sett varenda bild de tagit har varit en kamp. Målet har varit att så ofta som möjlig få med båten i bild, vilket lett till mycket planerande, springande, klättrande, tänkande. De allra flesta timmarna har de tillbringat ifrån varandra; en fotograferar, den andra seglar. Eller den ena seglar, den andra vilar. Varje dygn har de praktiska göromålen bara för att överleva, som matlagning och underhåll av båten, tagit minst tio timmar.
Och de har levt med små resurser. Varje år har de gjort av med runt 100 000 kronor, hälften till underhåll av båten, hälften till mat och personliga saker. Pengarna har främst kommit från Rolfs pension, men de har också sålt en del bilder och skrivit artiklar i seglingstidningar över världen.
– Det är också en viktig poäng, att det här går att göra, det behövs inga miljoner eller sponsorkontrakt. Den som verkligen vill kan – och vi hoppas kunna inspirera många unga människor att våga tro på det, för vi vet att det är sant, säger Rolf.
Och nu ska han och Deborah alltså landa i ett annat slags vardag. De hoppas att det inte blir för svårt, att livet på landbacken kommer ikapp dem långsamt. Än vet de inte var de kommer att bo, planen är att hyra undervåningen i ett hus någonstans på västkusten, men än håller de hus i båten.
– De flesta säger välkommen till verkligheten när vi kommer i land. Jag säger tvärtom. Välkommen till den ohållbara overkligheten. Är det någonting jag verkligen börjar bottna i är det att jag inte tycker att människan tar tillräckligt stort ansvar för vår jord. Kan vi bidra med att sprida budskapet att vi faktiskt kan göra vad vi vill med vår värld så kan vi vara stolta över vårt liv när vi blickar tillbaka.