Saint Jean Pied de Port är en kvällstrött fransk by vid Pyrenéernas tåspetsar. Men om morgnarna vaknar den tidigt. Min familj och alla andra internationellt tillresta pilgrimer kilar runt på kullrande gator och minimala torg och jagar matsäck, vatten och ledmarkeringar innan klockan slagit sju. Vi har en lång dag framför oss.
Byn är en av startpunkterna för dem som börjar sin vandring mot Santiago de Compostela, en tur som kan ta 35–40 dagar. Vi har valt en kortare variant, vi ska gå över Pyrenéerna och landa i Pamplona, åtta mil på tre dagar. Pappa fyller 60 år, min styvmor fyller 50 år och vi tre syskon följer med och firar genom att skaffa gemensamma upplevelser och skavsår.
Särskilt religiösa är vi inte, och även om själen njuter av vyerna, bergen och floderna kommer en andlig resa inte så långt på tre dagar. Vi har valt Santiago de Compostela-leden för att den går genom ett geografiskt spännande distrikt och har en intressant kulturhistoria. Vi tycker om att röra på oss och letade efter ett lättillgängligt område där det fanns både utmaningar och bekvämligheter. Det här var perfekt!
Vi är inte ensamma om vår tanke.
– Jag trodde att det var blommorna som luktade så starkt, men det är koreanens rakvatten. Vi måste gå om! säger min styvmor Birgitta och ökar takten.
Det är inte trängsel mitt i maj, men det är heller aldrig pilgrimsfri sikt längs de väl utmärkta stigarna och vägarna. I år är inget bra vandringsår om man vill ha enskildhet. När Santiagodagen infaller på en söndag, vilket händer med fem till elva års mellanrum, är det heligt år. Botgörelsen fungerar extra starkt, fler av ens synder blir förlåtna och vanligtvis ökar antalet vandrare med flera hundra procent.
Också under ”vanliga” år har vandrarna gått från 5 000 år 1990 till 125 000 i fjol, så restaurang- och hotellägarna oroar sig lite för hur de ska klara av anstormningen. För Spanien har pilgrimsleden blivit ett turistmål bland andra som staten gärna lyfter fram för att locka utländska besökare.
Men fortfarande har många en större historia bakom sitt destinationsval. Kanske befinner de sig i en vändpunkt i livet; har just blivit pensionärer, förlorat arbetet eller skilt sig. Andra vandrar som botgöring, de kan ha en sjuk släkting eller en familjemedlem som sitter i fängelse.
Leden följer landsvägar och traktorspår, med 1 200 snabba höjdmeter första dagen. Den kyliga morgonen nyper i näsan. Vi passerar fårflockar och enstaka gårdar, snart kommer vi upp i nivå med örnarna som cirkulerar över de grönskande dalarna. Nejden ligger öppen ända tills vi ska passera högsta krönet. Brödet blir fuktigt, men chorizon och de marinerade oliverna håller formen trots att det disar igen och sikten försvinner. Det regnar hela eftermiddagen, ett mjukt vårregn som inte skadar någon. Bara lillebror Viktor som har en kamouflagefärgad regnponcho från någon gammal festival. Han blir genomblöt.
Det sociala uppstår naturligt när man travar upp jämsides med någon, pratar en stund, och går vidare. Det är ett trevligt sätt att umgås både med familj och med främlingar.
Vi tillbringar en natt i Roncesvalles gamla kloster, som är ombyggt till hotell. Byn är känd för att Roland, upphovet till Rolandssången, dog här i närheten. Den har bara 25 bofasta, men tusentals pilgrimer fyller varje år de enkla restaurangerna och hotellen. 120 av dem sover i våningssängar i kyrkan, men pappa vill hellre bo på pensionat och vi ställer gärna upp. Det är vackert att besöka kyrkan för en gemensam andakt på kvällen, men sedan känns det skönt att krypa ned i en varm säng i ett varmt rum.
Stigar och vägar för oss vidare genom jordbruksbygd och småstäder, genom blommande hägg- och syrenbuskar och under höga bokskogars gröna kronor. Man är aldrig långt från en god espresso eller en nybakad croissant, leden håller sig intill civilisationen.
Syster Emma roar sig med att prata med alla som passerar. Efter bara två dagar känner man igen en och annan, kan börja fantisera om hur de hänger samman och varför de vandrar. Jag älskar att hitta på andras liv, så jag håller mig sysselsatt.
Lillebror Viktor lider av ont i hälsenorna och av massivt skavsår och går på Ipren. Var och en har sitt. På trädstammar och lyktstolpar längs vägen sitter lappar med telefonnummer till någon som kan hämta upp ryggsäckar och trötta personer om det skulle knipa.
Landskapet är sig ganska likt när vi väl kommer ned på låglänt mark.
– Varför går vi runt den här byn en gång till? Jag fattar inte det, säger Birgitta när vi kommer till den fjärde samlingen hus på en grön dalsida för dagen.
Emma suckar.
En äldre man ansluter när vi närmar oss Pamplona. Han promenerar två timmar varje förmiddag i sina kvarter och pratar alltid med pilgrimer.
– Förra veckan träffade jag en norska. Hon hade inga pengar och var lortig och trött. Jag tror att hon hade gått från Norge! Och hon kunde ingen spanska. Jag tog med henne till härberget och betalade för en veckas boende, berättar han upprört.
Han visar oss runt i staden. Vi följer gatorna där tjurar rusar under festivalen San Fermín. Intill tjurfäktningsstadion står Hemingway bister staty.
– Pe-lu-que-ría ca-ba-lle-ros, bokstaverar Birgitta från en skylt över en ingång. Det måste vara här tjurfäktarna håller till!
Men det är en hårfrisör för herrar.
Vi har gått ungefär en tiondel av pilgrimsleden och känner oss något lättade, kanske för att synderna släppt i kanten. Någon gång ska vi fortsätta och vandra fler bitar, kommer vi överens om. Även om Viktor är aningen skeptisk.