Jag ska börja med att säga som det är. Jag har en man som är flygrädd. Inte så att det går ut över hans arbete eller så, men när det kommer till att flyga med familjen så tycker han att det är pestigt. För min egen del är det precis tvärtom och jag finner det betydligt tryggare om vi alla är samlade. Säkert en mycket mer egoistisk inställning, men så är det i alla fall.
Så, för vår del är det rätt knivigt att diskutera trevliga saker som semester.
I sista minuten bestämde vi oss ändå för att åka till Alperna. Jag har svårt för det bistra klimatet i de svenska fjällen och tycker dessutom att det där med skidåkning är klart överskattat. Men jag tycker mycket om att sitta och sola i en skidbacke med en god kopp kaffe och ett korsord. Det funkar inget vidare i svenska fjällen …
Efter viss efterforskning fick jag fram att Bad Gastein i Österrike kunde vara ett lämpligt alternativ för en barnfamilj, vilket jag meddelade maken. Strax fick jag ett ivrigt telefonsamtal där han upphetsat informerade mig om att till Bad Gastein gick det alldeles utmärkt att bila.
Maken tog på sig att kolla upp färjetider och resrutt. Nu för tiden är det ju en ganska enkel match eftersom de flesta nyare bilar är utrustade med gps och färddator, men jag krävde ändå en detaljerad plan vilket jag råder alla att göra.
Vi lämnade Stockholm en tidig torsdag eftermiddag och satte av mot Malmö där vi ämnade stanna för natten. Av praktiska skäl valde vi ett hotell strax utanför den skånska huvudstaden och packade in oss i ett minimalt rum där sängarna fälldes ut från väggarna. Att det sen slutade med att jag sov med två barn på en åttio centimeter smal hurts var inget vi hade räknat med, men det gick ju det med.
På morgonen slevade vi i oss en förstärkt frukost och satte av mot Danmark. Jag som inte rest den vägen på länge började yra om flygbåtar varpå maken stirrade på mig och undrade var jag varit de senaste femton åren sedan Öresundsbron byggdes.
Väl inne i Danmark ska jag meddela att det började bli trist. Platt och grått var det enda jag såg och funderade starkt på att flytta bak till barnen som satt och såg på film. Själv tvingades jag sitta och lyssna på makens samlade hits och det är spellistor som inte alls går ihop med min musiksmak. Det är något alla ni singlar borde tänka på när ni läser det här: Kolla upp er blivande kärleks musiksmak, är den usel så ta er en funderare.
Att läsa var inte heller ett alternativ eftersom det skulle få mig illamående med ett par sekunders varsel. Med andra ord började jag bli som barnen var på sjuttiotalet. Jobbig och med den ständiga frågan på läpparna: Är vi framme snart? Då hade vi inte ens nått färjan i Rödby …
Jag ska göra smärtan kort för er, att bila i nästan två dygn är en utmaning. Och då talar jag inte om barnens tålamod. Inte heller talar jag om makens förmåga att koncentrerat och säkert köra längs den hårt trafikerade Autobahn i en hastighet värdig ett stridsflygplan. Jag talar om min egen bristande förmåga att sitta stilla och njuta av den kommande ledigheten. I stället ville jag av och kissa, köpa tuggummi, dricka kaffe, byta skor, tvätta händerna, köpa nötter etcetera etcetera. Hade jag rökt hade jag förmodligen suttit med rutan halvt nedvevad och rökt som en galning (tänk mamman i ”Ett päron till farsa”).
Någonstans i södra Tyskland tog vi beslutet att inte stanna över natten utan sträckköra den sista biten också. När vi väl stapplade in på hotellet i Bad Gastein framåt gryningen så kunde jag inte känna min egen rumpa.
Bad Gastein visade sig dock vara en hit. Hotellet erbjöd all inclusive och barnen gick i skidskola med svenska skidlärare. Och de blev ordentligt duktiga under veckan. Att de åkte betydligt bättre än sin mamma efter sex dagars drillning var väl ingen större bedrift, men de hade lärt sig åka i även lite större backar och fick koll på hur liftarna fungerade. Själv hängde jag mest med mitt kaffe och korsord och njöt av den gassande solen. Maken då? Han fick hög feber under första dagen och drabbades av en riktigt elak influensa och låg till sängs hela veckan. Han lyckades bara ta sig upp till toppen med kabinliften vid ett tillfälle och äta lunch. Det kan man knappast kalla för att slänga sig ut i pisten, va?
Hemresan då, undrar ni kanske? Ja, efter att ha övervägt möjligheten att köpa några flygbiljetter och sälja bilen till första möjliga förbipasserande, så startade vi hemresan. Jag och maken hade gjort upp ett internt schema över hur musiken skulle spelas och jag kände att det kunde funka. Vårt mål var att hinna med sista färjan över till Danmark dagen efter, vilket vi gjorde. Med god marginal ska tilläggas. Jag hetsade nämligen på maken att gasa på eftersom jag triggats av färddatorns kalkylerade ETA (Estimated Time of Arrival) och såg det som en sport att knäcka den. Detta medförde följande: extremt hektiska toalettbesök, enbart de absolut nödvändigaste inköpen gjordes samt att vara en glad medpassagerare. Att jag själv skulle köra en endaste meter kom inte på fråga, jag har helt enkelt inte det rätta humöret för bilkörning (läs: utbrott på andra bilister i parti och minut).
Summa summarum … kommer vi att åka på bilsemester igen? Ja, är svaret på den frågan. Det var trots träsmaken rätt mysigt att susa fram genom ett regnigt Europa, snaska på konstigt färgat godis och lyssna på Barry Manilow till leda. Och även Bad Gastein kommer att få äran att se oss igen, det var en skön alpby med den rätta retrokänslan där både vi och barnen trivdes kanonbra.