Ooouuu … ljuder det i natten. Det är Marcus, vår guide, som ylar. Vi står knäpptysta, spänner öronen till det yttersta för att höra om det kommer ett svar från vargarna som är därute någonstans.
Det är kallt, minus 17 grader, en riktig vargavinter. Dessutom är det fullmåne, även om molnen gör sitt bästa för att dölja den. Perfekta förhållanden för vargkontakt. Men tystnaden är kompakt, bara ett svagt sus från vinden i de snötyngda granarna hörs. Vi vänder och pulsar tillbaka längs den snötäckta skogsvägen mot vårt läger.
Varmt svartvinbärsvin serveras vid elden. Mycket uppskattat, allt varmt är välkommet. Trots att vi bara varit ute i ett par timmar har innehållet i våra vattenflaskor frusit. Hur kallt det ska bli att övernatta i en tältkåta vill man inte ens tänka på.
Vi är på vargsafari. Elva naturintresserade personer, sex kvinnor och fem män i åldrar från 20 till 60 år. Vid lunchtid möts vi på Grimsö viltforskningsstation. Turen inleds med föredrag av rovdjursforskaren Per Ahlqvist. Vi får höra att så här års vandrar flocken, det vill säga föräldrar och de ungar som föddes i maj, i reviret. Vargar är lika människor på så sätt att ett par håller ihop för livet.
– Vargpappan tar stort ansvar för skötseln av ungarna, han gör i stort sett allt utom att dia, berättar Per.
Här i norra Västmanland finns två revir, Uttersberg och Kloten. Marcus Eldh, vår guide, har i flera dagar varit ute och spårat för att få koll på var vargarna är. – På vägen hit fick jag syn på spår bara en liten bit bort så vi börjar där, säger Marcus.
En spårrad leder från vägen upp i den djupa snön i skogen. För ett otränat öga ser det ut som om vilket djur som helst har gått där. Men Pierre Ahlgren, spårare på länsstyrelsen i Västmanland, intygar att det är varg. En bit upp i skogen finns en nedtrampad plats där vargen legat. Där finns tydliga spår av tassarna. På en trädstam finns också en gul revirmarkering.
– Både hannen och tiken lyfter på benet när de pinakr revir, berättar Pierre.
Precis när vi ska gå hittar spårarna också ett varghår som de tar med för analys.
På kringliga vägar åker vi till stranden av en sjö där vårt nattläger ska vara.
Marcus har noga understrukit att det är mycket liten chans att få se en varg. På sin höjd kan man förvänta sig spår i snön och kanske ett yl. Just ylande är Marcus specialitet.
– På sommaren får man svar nio gånger av tio, säger han.
Hur ofta man får svar på vintern säger han inte. Vårt första försök lyckas i alla fall inte.
När vi ätit middag fortsätter spanandet. I två minibussar far vi runt på små skogsvägar där snövallarna ligger högt. Vargar, precis som människor, föredrar att ta sig fram på hårt underlag så vägar och sjöisar är bra ställen att hitta spår på. Då och då stannar vi. Marcus, hjälpguiden Nicola Berger och de som vill ylar mot himlen. Varje gång lyssnar vi spänt – men inget svar. Åtminstone inte som vi hör. Vargarna kan höra ett yl på tio kilometers avstånd, människans gräns ligger på en till två kilometer.
Att inte få svar gör ingenting. Det spännande är väntan på att kanske hitta ett spår, eller höra ett yl. Det känns som en riktigt exotisk safari, trots att vi är mitt i Sverige.
Marcus, som hela tiden har kontakt med andra spanare, har fått tips om vargspår vid kanten av en sjö. Vi pulsar iväg längs en oplogad skogsväg. Nästan genast får vi syn på spår av tassar i snön, men det är bara en räv som rantat runt. Natten är så ljus att pannlamporna inte behövs men man vinglar en del. Det är en märkligt overklig upplevelse att sent en lördagskväll snubbla fram i det tysta vinterlandskapet. Efter fyrtio minuter är vi framme vid en sjö, men inga spår syns.
Klockan är nästan ett innan vi kommer till lägret. Ett eldprov. Efter att ha dåsat till i värmen i bilen känns inte en sovsäck i en iskall tältkåta särskilt lockande.
Men efter allt pulsande i snön är det inga problem att somna. De flesta vaknar först närmare nio. Den planerade morgonspaningen hinns inte med. Det är bara att packa ihop och åka till avslutningsbrunchen.
Vi såg ingen varg, vi hörde ingen varg men vi såg vargspår och ett hårstrå. Men det har varit ett dygn fyllt av upplevelser och de flesta skulle gärna fortsätta spaningen. Och att vara ute i naturen är annat än att åka runt i djurpark.