Bitvis är vandringen till den kokande sjön ett rent helvete. Vi flåsar i uppförsbackarna och halkar i den röda leran när stigen vänder brant nedåt. Kläderna är blöta av svett i hettan mitt på dagen. Redan halvägs börjar belöningen. Först en häftig utsikt över grönskande berg, sedan en spektakulär dal med heta vattendrag, ilsket pysande hål och svaveldoft. Själva sjön skulle klara ett rekordförsök i äggkokning. Den är världens näst största kokande sjö och ångan ligger som ett jättelikt dimmoln över det 92 gradiga vattnet.
Tankarna går till Island, men vi befinner oss på Dominica, Västindiens kanske bäst bevarade hemlighet. Under två veckor på den lilla ön struntar vi i att turister i Karibien förväntas bada och segla. I stället tältar vi i en nästan ogenomtränglig regnskog, åker båt genom mangroveträsk och spanar efter utrotningshotade papegojor.
Dominica ligger mitt emellan franska Guadeloupe och Martinique men är väldigt olik sina tjusiga och hårdexploaterade grannar. På Dominica finns inga stora hotellanläggningar, inga parasolldrinkar och inte ett enda golfhål. Däremot ett överflöd av storslagen natur, det bästa av den koncentrerad i världsarvet och nationalparken Morne Trois Pitons.
I hamnen i huvudstaden Roseau lägger kryssningsfartyg till några gånger i veckan men annars är de utländska besökarna få. Än så länge har myndigheterna valt att satsa på småskalig ekoturism och avstått från att bygga en landningsbana som kan ta emot stora flygplan. Till Dominica kommer man med båt eller propellerplan från någon av grannöarna. Från luften ser ön nästan ointaglig ut med dramatiska berg som stupar rätt ned i havet.
Vårt enkla hotell ligger mitt i regnskogen. Redan första dagen börjar den hopplösa jakt som varar resan ut. De färgglada kolibrierna flyttar sig blixtsnabbt mellan blommorna och vi misslyckas ständigt med att fånga dem på bild. Men det vi förlorar på fåglarna tar vi igen på vattenfallen. Det finns hur många praktfulla vattenfall som helst på Dominica. Ofta mynnar de ut i smaragdgröna badvänliga sjöar.
Dominica är en frodigt grön ö med en enorm artrikedom. Av de 1.200 blommande växterna är 74 orkidéer. Och ingen lömsk orm lurar i paradiset. Trots att Dominica ligger i tropikerna finns inga giftiga djur, inte ens malariamyggor.
Den myckna naturen är fantastisk att vandra i, men blir en fiende så fort man sätter sig i en bil. De smala vägarna slingrar längs branta sluttningar och havsvikar. Trots att ön bara är fem mil lång blir alla resor utdragna. Redan efter någon dag blir kampen hård om platserna i minibussen. Längst fram är bäst, där bak härskar åksjukan. Det bristande vägundehållet påminner om att Dominica är ett fattigt land. Många sträckor har skadats av svåra oväder och det finns inga pengar till reparationer.
Även om det tar tid att korsa ön är det värt besväret. På Dominica är det heller ingen som har bråttom. Folk stannar gärna och pratar. Hos karibindianerna på den östra sidan drabbas vi av shoppingfeber. Korgarna som säljs i bås längs huvudgatan är mycket vackra och det gäller att få hem så många som möjligt. De drygt 3.000 indianerna är de sista som finns kvar av Västindiens ursprungsbefolkning. Sedan självständigheten från Storbritannien 1978 äger indianerna sitt eget land. Redan efter ett kort samtal med en av hantverkarna blir vi bjudna på sötpotatis i hemmet där fyra generationer bor tillsammans. Vi önskar att vi hade hunnit stanna några dagar på ett av de små hotellen.
Allra roligast har vi trots allt när vi tillfälligt lämnar land. Havet utanför Dominica är tillhåll för delfiner, grindval och knölval. Men framförallt är de djupa vattnen BB och dagis för kaskelotvalen, ett av världens största djur. Det är härligt glassigt att sitta i bikini i solen på fördäck och spana efter de sneda utblås som avslöjar bjässarna på långt håll.
Till att börja med får vi nöja oss med några flockar pigga delfiner som leker runt båten.
Klockan två! skriker plötsligt skepparen Andrew. Vi far upp, greppar kamerorna och spanar snett åt höger. Båten forsar framåt och snart är vi nära en hona stor som en buss. Bredvid ligger en fyra meter lång kalv. Det är en mäktig syn när djuren guppar i det klarblå vattnet. Stämningen når klimax när honan dyker och den gigantiska stjärtfenan piskar till och försvinner ner i djupet.
Kvar på ytan ligger en stor hög med avföring. Fritt flytande valbajs, det är väl ekoturism så det förslår!