På Guadeloupe samsas regnskog med berg och strand. Var du än är så har du naturen runt dig, möjligen med undantag för huvudorten Pointe a Pitre. Havet är på denna hyfsat lilla ö alltid nära.
Stränderna söderöver består av svart lavasand. Norrut är sanden ljusare och miljön vildare och mer vindpinad. En väg skiljer de öde stränderna från frodiga berg.
Frodig och grön är också turen genom Route de Traversée, bilvägen som skär genom regnskogen i väst. På båda sidor sträcker sig träden mot himlen och mot sina artfränder på andra sidan av vägen. Här och var når grenverken varandra. Det känns som att resa genom en tunnel av klorofyll. När regnet faller är bara tunna droppar av ånga som når igenom. Det blir magiskt när också ett fragment av en solstråle letar sig igenom det majestätiska grenverket. Som att köra bil med en softlins över bilrutan.
Längs vägen finns parkeringsrutor där man kan ställa bilen och stiga rakt in i det fuktiga vilda. Ett sådant ställe är Cascade aux Ecrevisses som efter bara ett par minuters promenad leder till ett vattenfall. Inte särskilt stort. Och inte särskilt frustande. Men ändå märkligt mäktigt i sin okonstlade skönhet.
Ön Guadeloupe är formad som en fjäril med en rund larvkropp i mitten som håller ihop vingparet. Många väljer att resa till Gossier eller St Anne på östra vingens sydliga del. Båda orterna ligger på behändigt avstånd från flygplatsen. Är det inte kötid (vilket det i och för sig är på de mest besynnerliga tider på dygnet) tar det inte mer än en halvtimme att fräsa dit. Å andra sidan tar det inte mycket mer än det dubbla att ta sig någonstans på ön. Med bil, alltså. Utan går det knappt alls.
Taxi finns förstås, men det kostar. Rejält. Att hyra bil är ett alternativ och orterna västerut är värda resan. Här det både vackrare och mer prisvärt. Området kring Plague Malendur hör till de mest kända och det beror mer på livet under vattenytan än över.
För det var här Jaques Cousteau spelade in många av sina undervattensfilmer. Men sedan dess har mången regulatorsslang släpats över den känsliga botten. Korallerna är små och djurlivet inte särskilt imponerande. Det slutintryck som smetar sig fast är att området är sönderdykt.
Betydligt mer av marin mångfald bjuder krogen uppe på berget alldeles intill den berömda dykstranden. Där äter jag himmelskt goda tartarer, egenhändigt utvalda humrar, som jag glatt skickat i kokdöden, och kaloristinna franska desserter. Maten är riktigt, riktigt bra. Och riktigt, riktigt dyr.
På pensionat Hotel Le Paradis Créole serveras den ena läckerheten efter den andra. Det är inte billigt där heller, men väl värt pengarna. Budgetkrogarna håller en lägre nivå och även om priset är hälften så är det inte värt den hundralapp som en vanlig fiskrätt kostar. Den som har kräsna smaklökar men ont om pengar gör bäst i att vända blicken mot frukt- och grönsakshandlarna. Jag prövar en handbollsstor avokado, skär itu den och upptäcker ett smörgult innandöme utan minsta lilla bruna skavank. I munnen återupplever jag min första kyss. Jag lovar mig själv att aldrig mer köpa någon skrynklig liten kusin i de svenska butikerna.
Boendet är inte billigt någonstans. Men också här får man mer för pengarna på västkusten. Som exempelvis hos Betty Baptiste som driver ett trivsamt bed and breakfast några kilometer från Plague Malendure.
Guadeloupes långa historia av såväl brittisk som fransk ockupation, och spanska försök, är kanske en del av förklaringen till att man som vit ibland blir rätt illa bemött. En annan är måhända det fortsatt starka ekonomiska beroendet av Frankrike och EU.
Den som till äventyrs reser till Guadeloupe som färgblind lär inte resa därifrån med samma kulturella syndefekt. Man blir varse färger här, på både gott och ont. För den som rest i svarta, fattiga områden är Guadeloupe en fristad där man ovanligt ofta ser en svart familj som äter middag på verandan till en majestätisk villa vid havet.
Finns det några som svälter här, frågar jag Betty Baptiste. Nej, svarar hon, ingen behöver svälta. Det är bara att gå ut i naturen och plocka frukterna från träden.