För min del bar jag mest med mig lånta fjädrar - farsans linnekostym och chefens smoking. Men skjortorna, skorna och badbrallorna var tvättäkta reafynd. Döm om vår förvåning när vi anlände till båtterminalen i Fort Lauderdale, Florida. Runt om oss fanns inga "lyxmänniskor", bara vardagstyper som vi själva - ijeans, t-shirts och med nötta resväskor. Så snart vi kommit ombord förstod vi dock att vi inte hamnat på vilken färja som helst.
Vårt fartyg, "Sun Princess", är det tredje största inom den karibiska kryssningsflottan och ett under av modernitet och ändamålsenlighet (inte en kö så långt ögat når). Till detta bidrar en allestädes närvarande personalstyrka (900 anställda på 2.000 passagerare!).
Förvisso är de tider flydda då lerduvsskytte och shuffleboard var de främsta sysselsättningarna ombord. Dock finns det annat som lockar fram den där lättflyktiga känslan av "lyx". Och de medelålders medelklassamerikaner som dominerar bland passagerarna tycks veta exakt när tiden är mogen.
Redan vid första middagen visar sig min dåliga tajmning. På dagordningen för kvällens övningar har det stått att klädseln ska vara "casual", vilket väl närmast kan översättas till "avspänd". Således tar jag avspänt på mig linnekostymen. Bara för att i matsalen mötas av en veritabel djungel av hawaiiskjortor.
Dagen därpå ska middagen vara "formal" - alltså dags för smokingen. Med fumliga händer sätter jag flugan på plats och för min dam vid armen mot matsalen. Bara för att trava in i samma sablans hawaiiskog som i går! Med återhållen vrede mumlar jag för mig själv: i morgon blir det badbrallorna.
Men snart får allt sin förklaring. Våra bordsgrannar berättar att schemat i sista stund lagts om eftersom det är den stora fotbollsfinalen Super Bowl i kväll. Först i morgon är det "Captains dinner" och formell klädsel.
Så nästa afton lämnar jag badbrallorna på rummet. Och får i stället vara med om rena rama uppvisningen i ståndsmässighet: Bland palmer, glas och marmor i den fyra våningar höga plazan minglar herrar i smoking och damer i paljettklänningar. En stråkkvartett spelar klassiska örhängen och kypare serverar tropiska fruktdrinkar. Allt medan ett tiotal festfotografer gör sitt bästa för att fånga alla på bild.
Det är den här stunden de flesta tycks ha väntat på. Att för ett ögonblick få lämna vardagen och ge sig hän åt en känsla av aristokratisk exklusivitet och lyx. Det är hänförande. Inte att undra på att stämningen runt vårt bord i matsalen är lite extra uppspelt denna kväll. Efter två gemensamma middagar har vi nu börjat komma varann in på livet och lärt oss vad man pratar och inte pratar om.
Lucille från Boston, till exempel, är lite pryd av sig och hennes man Bob rycker tappert ut varje gång samtalet riskerar att hamna under bältet. Dorothy från kanadensiska Calgary tycker om när allt är "marvellous" och sonhustrun Denean blir jätteförvånad när den svenske bordsgrannen vill prata politik.
Denean, som är clown i det civila, är på smekmånad med storätaren Randy, före detta NHL-spelare. Utan att blinka beställer han in dubbla portioner av både förrätt, soppa, sallad, pasta, huvudrätt och dessert. Och sköljer ner alltihopa med coca-cola.
Efter några dagar börjar jag göra honom sällskap. Det är faktiskt svårt att välja mellan rysk kaviar och vol-au-vent, mellan hummer och tournedos. Speciellt som allt utom dryckerna ingår i kryssningspriset.
Att vår italienske hovmästare Generoso, vår portugisiske kypare José och hans filippinska biträde Oscar hela tiden svärmar runt bordet och propsar på att vi ska pröva bara en liten bit till gör ju inte saken lättare.
Många små bitar blir det. Och skulle magen börja kurra lite längre fram på kvällen är det bara att sätt sig till rätta i pizzerian eller vid den dygnet-runt-öppna buffén. Helpensionen gäller förstås även där.
Nej, någon brist på skaffning råder inte på "Sun Princess". I den lokala mytologi som sprids på fartyget talas det i stället om att passagerarna efter en veckas kryssning går upp sex ton i vikt. Tillsammans.
Men många är beredda att ge de där extrakilona en match. En del försöker i det välutrustade gymet, andra i någon av de tre simbassängerna, de fyra bubbelpoolerna, i dansskolan eller varför inte i diskoteket som håller öppet tills sista gästen gått.
Sedan finns förstås det klassiska promenaddäcket som löper i en oval runt hela fartyget. Här joggar en och annan, men betydligt fler ägnar sig åt en utstuderad form av motionspromenerande med flaxande armar och små nätta vickningar på höften - utfört med STORT allvar.
För egen del har jag glömt joggingskorna hemma. Däremot har jag införskaffat ett par grodfötter, som jag föreställt mig är det enda jag kommer att behöva vid de fyra hamnuppehållen på Bahamas, Jamaica, Caymanöarna och Cozumel.
Men också på den punkten ska jag visa mig vara dåligt informerad. När jag före avresan försökte skapa mig en bild av mig hur dessa "port calls" skulle gå till tänkte jag mig dem som något okomplicerat och överblickbart.
Det var innan det på allvar gick upp för mig hur stressade jänkare är på semestern. Har man bara två veckors ledighet vill det till att proppa in upplevelserna. Detta finns det många som vill slå mynt av.
Bland alla de andra butikerna ombord som säljer modekläder, smycken, presenter och sprit finns en särskild äventyrsbutik. Har kan man köpa in sig på någon av de många utflykter som bjuds. För varje hamn minst ett
dussintal.
Och det kostar: flygsightseeing 950 kronor, ubåtsfärd 2.200 kronor, djuphavsfiske 930 kronor, flottfärd 400 kronor, sportdykning 530 kronor, piratbåtsfärd 250 kronor, golfspel 670 kronor och så vidare.
Eftersom varje hamnuppehåll bara är åtta timmar långt råder stundtals en ganska panisk stämning vid butiken. Det ska fan åka till Västindien och missa ÄVENTYRET. Själva bokar vi in oss på några enklare snorklingsutflykter och en bussrundtur för 300 kronor styck.
Andra dagens morgon anländer vi till Bahamas. Här har Princess Cruises för enkelhetens skull köpt en bit av en ö och döpt den till Princess Cays. På denna jungfruliga mark har man byggt upp en stilfull strandby att enkom brukas av kryssningspassagerarna.
När jag efter en stund lyckats smälta min förtrytelse över detta nykoloniala ingrepp inser jag att detta är precis den sorts "lyx" jag längtat efter: en solstol, ett parasoll, en långsträckt strand full av snäckor och ett korallrev befolkat av fiskar i alla de färger. Sedan kan det kvitta att det pågår kommers med vattenskidor, vindsurfing och brokiga drinkar en bit bort. Vad är väl en bloody mary mot ett stim ängelfiskar?
Men redan vid nästa hamnkänning, vid Ocho Rios på Jamaica, kommer smolk i bägaren. Efter en stadig frukost på ägg florentine, rökt lax och papaya ger vi oss ut på vårt första inköpta snorkeläventyr, vilket inte alls visar sig vara i klass med gratisdyket på Bahamas.
Och när jag sedan vid en stressig pizzalunch på fullaste allvar fäller repliken: "Jamaica, då måste det vara tisdag", inser jag att resan har mig i sitt grepp.
Just denna jakt från plats till plats är själva baksidan med en kryssning. Det som till en början ter sig som själva poängen - att "hotellet" liksom rör på sig under semesterns gång - vänds snart i sin motsats.
På Jamaica hinner vi efter snorkeldyket med att vada uppför ett vattenfall, rusa igenom en t-shirtbutik, hasta genom en hantverksby, kika in i en taxfreeshop innan vi åter måste vara ombord.
På Caymanöarna upprepas mönstret. Snorkling, sightseeing, shopping. Visst hinner vi förtjusas av en och annan vingrocka och havssköldpadda längs färdvägen. Men ingenting hinner fastna på näthinnan innan det är dags för nästa station.
Men det är klart. Man kan också göra som våra bordsgrannar Bob och Lucille. De har varit på kryss förr. Under flera hamnuppehåll stannar de i sin minisvit med egen balkong och bubbelpool och bara njuter av att vara på betryggande avstånd från kylan därhemma. Eller så kan man förstås stiga iland på egen hand. En lokal guide tar en dit man vill - för en bråkdel av "äventyrspriset".
Så när vi anländer till vårt sista "port call" i mexikanska Cozumel försöker vi ta det
lilla lugna. Förmiddagen viks åt en liten shoppingrunda inåt stan. Men snart inser vi att något så anspråkslöst inte riktigt låter sig göras.
På redden ligger ett halvdussin kryssningsfartyg och i stans souvenirbutiker råder febril kommers. Den smartaste affärsidkaren har slagit upp ett helt varuhus fullt av t-shirts, mattor och konsthantverk precis vid kajen och utlovar 20 procents "discount". Att priserna ändå är de dubbla mot i småbutikerna strax intill verkar inte störa ruljangsen.
Eftermiddagens "sail, snorkel and beach party" bjuder på ytterligare en inblick i konsten att lugga pengar av oss kryssare.
Två katamaraner fyllda med inalles hundra passagerare stävar ut från kajen. En bit bort längs kusten utrustas alla med cyklop, snorkel, simfötter och flytväst. De stackars fiskarna skräms rent från vettet när
alla hoppar i på en gång.
Först när vi transporterats vidare till en ödslig strandremsa förstår jag att den här utflykten har en helt annan clou än koraller och fiskar. Det är en så kallad "booze cruise" - med fri tillgång på dricka. Och som sådan dömd att lyckas. Och mycket riktigt. Efter en halvtimmes hinkande på stranden råder en högst
fördragsam stämning ombord när katamaranerna stävar hemåt igen. De gladaste gossarna ställer sig vid relingen och visar sina blottade bakdelar för alla som råkar ha vägarna förbi.
Efter detta känns det förvånsvärt hemtamt att åter äntra det stora fartyget. Och insikten smyger sig på som en tjuv om natten: en Västindienkryssning är nog ändå bäst ombord.
Sista dagen är en så kallad "sea day", inte en hamn i sikte. Nu gäller det att ta
för sig av allt fartyget kan bjuda: morgonstretch, aerobics, basketboll, volleyboll, trappklättringträning, midjebehandling, skönhetsvård, konstauktion, talangshow, superstartävling, köksrundtur, pingisturnering, dansklasser, jackpotbingo, golfputtingtävling, piratföredrag, bridgeturnering, barnpassning, vinprovning,
whiskeyseminarium, biobesök, frågesport, gudstjänster för kristna och judar, konserter med stråkkvartett, steelband och jazztrio, afternoon tea, casino, pianobar, disko och föreställningar på fartygets två scener med sångare, dansare, cirkusartister, ståuppkomiker och trollkonstnärer.
Därefter kan det vara skönt att ta sig ett dopp i bubbelpoolen under en gnistrande karibisk himmel. Och kanske ägna en tanke åt alla dem som får detta flytande nöjesetablissemang att hänga samman.
För mig faller det mesta på plats under den sista middagen ombord. Jag har just slickat igen kuverten med de 130 dollar (cirka 950 kronor) som rederiet stipulerat att vi ska ge i dricks till vår däckssteward Ray, till hovmästaren Generoso, till servitörerna Oscar och José.
Av aningslös nyfikenhet frågar jag José när han går av sitt skift härnäst. Om en vecka? Eller två? "I juli", svarar han och serverar ännu en efterrätt åt storätaren Randy.
Detta tänker jag på när jag sitter där i bubbelpoolen: ett halvt år borta från fru och två pojkar, i tjänst från sju på morgonen till tio på kvällen, över halva inkomsten utgörs av gästernas dricks. Och icke desto mindre: varje dag samma tjänstvillighet och kärleksfulla bemötande.
En ljum vind far genom mitt hår. En filippinsk besättningsman svabbar rent på däck. I fjärran hörs skrålet från ett sällskap bänkade runt en tequilaflaska. På kryssning i Västindien -"lyx" för en del, för andra en halvårslång vardag.