Det smaragdgröna vattnet slickar smeksamt den gula sanden under den tropiska solens värme men en mild bris skänker lagom svalka. Kokospalmerna vajar, de taggiga bladen rasslar i vinden, bränningarna bryter mot reven ute till havs, längre ut spänner en katamaran seglen mot horisonten.
En svart man kommer gående i vattenbrynet med en harpun i handen och ett knippe fiskar och en bläckfisk i en stålring i ena handen.
- Hej! Du som är fiskare, vart ska jag simma för att se hajar?
- Tvåhundra meter rakt ut.
- Varför kommer dom inte in hit?
- Det gör dom nog om du lockar med litet blod.
Sådär är det med Guadeloupe. Klichéerna finns där på riktigt: palmer, sand och stränder, men det finns en del annat också: och vad vore väl ett paradis utan ormar?
Hajarna behöver man dock inte vara rädd för, det har inte hänt i mannaminne att en simmare har blivit attackerad av hajar, trots surfande och intensivt undervattensfiske - ormarna är mer mekaniska.
Guadeloupe är stort som Öland, med omkring 380.000 invånare och 110.000 bilar. Guadeloupe tillhör Frankrike och är ett franskt departement som alla andra och ön räknas märkligt nog till EU och får EU-stöd till sitt lantbruk och sin infrastruktur. Turismen är av sent datum och började på allvar först på 80-talet, ön har nu drygt två hundra hotell. De flesta besökare är fransmän.
När man reser omkring på ön slås man ofta över likheten med Västafrika, samma getter, kor och gistna träruckel på landsbygden och samma kolsvarta befolkning. Men så försvinner Afrika och in träder latinamerikanska bananplantager eller en sydfransk badort, en bretagnsk kust. Det är kontrasternas öar: Guadeloupe är formad som en fjäril där östra vingen är en savann och den västra djungel, bergskullar och genuint tropisk grönska med en stor nationalpark.
Fransmän och engelsmän slogs om ön under ett par hundra år och importerade 300.000 slavar från Afrika som fick slita med sockerrören och bananerna till 1848 då slaveriet upphörde. Plantageägarna fick importera indiska kulier som arbetskraft. 1946 blev ön franskt departement, 1967 var det uppror då 40 människor dödades men nu är separatiströrelsen helt avsomnad. Exporten täcker en fjärdedel av importen och utan massivt stöd från Frankrike (och EU) skulle ön falla ner i fattigdom.
Det är fattigt nog ändå, på sina håll, på andra är rikedomen påfallande. Kuriöst nog tycks varenda människa ha råd med en ny fransk bil och alla kör som om de deltog i Le Mans-rallyt. Bakom ratten gäller det att vara alert, särskilt om natten. Romen är stark, billig och uppskattad av både lokalbefolkning och turister.
En kortfattad rundfärd från turistorten Sainte Anne ser ut så här: i den lilla staden finns en utmärkt plage med mycket folk och en liten torggata med stånd för sololja, korv, t-tröjor etc. Vägen ut till yttersta udden i öst, Pointe des Château, är kantad av buskar, längst ut en mäktig klippudde där vågorna dånar in, på norrsidan en plage om man tål hård vind.
I Port-Louis finner man en genuin fiskeby, oförstörd av turismen och med en hungrig pelikan och en uppsjö motorstarka fiskebåtar. Här landas fisk som köps upp av torgmadamerna som sen tar dem till ett stort stenbord under ett solkapell där fisken styckas och säljs.
I slutet av bygatan norrut börjar plagen Anse de Souffleur, den bästa på hela ön med precis lagom mycket folk för att man ska slippa känna sig ensam. Här kan man köpa en billig lunch vid något av stånden, till exempel en sandwich de merguez (god algerisk fårkorv) och en kall öl för tillsammans 25 franc.
Längst i norr ligger Pointe de la grande Vigie som liknar Bretagnes mäktiga kustklippor, ett vackert spektakel för ögat. Därifrån åker man österut till Porte d'Enfer (helvetets port) och nedanför en liten backe ligger Trou Madame Coco (så hette enligt legenden en tant som en dag fällde ut ett paraply och flög iväg tillsammans med det), som man inte ska missa. Innanför helvetets port som förmodligen syftar på de jättelika bränningarna mot reven, finns som en liten simbassäng till havs och runt den en sandstrand med väl utplacerade träd för skugga och en förträfflig restaurang, Chez Coco, där man får sallad och ett rejält grillat kycklinglår och kaffe för 60 franc. Den som vill får en kall Planteur, romdrink med fruktjuice för en tia.
I Gosier (Guadeloupes svar på St Tropez) finns ett stort akvarium med hajar och ett casino med ett öronbedövande slammer och rassel från alla enarmade banditer.
Ön är som sagt formad som en fjäril. Den västra fjärilsvingen heter Basse Terre, liksom Guadeloupes huvudstad. Längs hela östra kusten löper en fin motorväg. 4 km efter Capesterre går en väg och den åker man tills den tar slut inne i skogen. Därifrån tar det en halvtimme att gå till les Chutes du Carbet, ett vattenfall inne i djungeln.
Vulkanen La Soufrière, 1.487 meter, måste man bara bestiga. Från parkeringen La Savane a Mulet tar det en dryg timme upp till den svavelosande diminhöljda toppen och det är rätt kusligt mot slutet, men ofarligt om man inte tar snedsteg. Sikten är begränsad där uppe och det blåser förfärligt, men spännande är det.
I Bouillante finns en restaurang, La Touna, som är värd ett besök. Det är litet Hemingway över det hela, med en svärdfiskeklubb där man kan hyra plats för en fisketur. Om lusten faller på går man ut på bryggan och hivar upp en sump och väljer ut en languster för 35 franc hektot annars finns det meny för en hundralapp.
Den största plagen heter La grande Anse och ligger i nordväst, en ansenlig historia men litet väl mycket exhibitionister för min smak.