Deckarförfattaren Donna Leons melankoliske kommissarie Brunetti är en riktig venetianare. Vi går i hans fotspår till stadens alla vattenhål, från kvarterskrogar till renässanskyrkor. Dessutom har vi träffat författaren.
Amerikanska Donna Leons förhållande till Venedig är lite grann som till en älskad men åldrad make.
Hon förförs av charmen - men registrerar också stanken från kanalerna, de inplastade turistmenyerna, fuktskadorna på palatsens fasader.
Det Venedig hon vill skildra är staden bortom turiststråken. I det artificiella museum för pengastinna amerikaner och japaner som la Serenissima, republiken Venedig, har förvandlats till finns det nämligen små fickor där ett högst ordinärt vardagsliv har sin gång. Brunetti är en del av det livet. Långa och komplicerade mordutredningar ger honom tillträde till oväntade miljöer.
Ena dagen lunchar han med fiskarna på ön Pallestrina, nästa kväll dinerar han med venetianska adelsman i sin svärfars medeltida palats. Under arbetet med särskilt knepiga fall gör han efterforskningar på Marciana - biblioteket vid Piazzetta San Marco. Och så beger han sig titt som tätt till ett sjukhus med anonymt utseende: Ospedale Civile i Castello där patologerna utför sitt obehagliga men nödvändiga arbete.
De bästsäljande böckerna om kommissarie Brunetti fungerar med andra ord fint som ett slags udda turistguider. Man kan som jag ta Brunetti i handen och vandra längs kanalerna i den gamla stadsdelen San Polo, där det fortfarande går att få en känsla för hur Venedig tedde sig förr.
Med Leon i bagaget hittar man lättare till de autentiska barerna och restaurangerna där det fortfarande serveras venetiansk husmanskost som lever och polenta, och där helt vanliga människor tar ett glas Prosecco i väntan på vaporetton.
Paret Brunettis lägenhet ska ligga på Calle Tiepolo, men där hittar jag inget annat än ett vanligt hyreshus med de vanliga, blomsterbrydda balkongerna. Lite mer spännande är det att bege sig till polishuset, numera Commissariato di San Marco, där polisbåtarna lägger ut. Jag kikar i smyg på de svettiga, uniformsprydda polismännen för att se om några av dem påminner om Brunettis underhuggare. Det gör de inte.
Brunettis chef, polismästare Patta, lever upp till stadens rykte genom att vara karriäristisk, njutningslysten och lat. Han strävar efter förflyttning till Scotland Yard och ägnar följaktligen större delen av sin arbetstid åt korrespondenskurser i engelska.
Hans favoritställe för ändlösa luncher är Harry's, ett av Hemingways otaliga barhäng. Jag slinker in i lokalen, som fortfarande ligger på den klassiska adressen Calle Vallaresso ett stenkast från Piazza San Marco.
Harry's öppnades redan 1931 av den berömde restauratören Giuseppe Cipriani och en förmögen jänkare, Harry Pickering. De amerikanska influenserna är alltjämt starka, från de mörka träpanelerna