Vi har tagit in på hotell Pausania, ett litet hotell med stenbrunn på gården och nött palatstrapp upp till övervåningen. Hotellet ligger i stadsdelen Dorsoduro på västra sidan av Canal Grande, centralt och inom nära räckhåll för allt. Ändå är här så lugnt och stilla. När vi skyndar fram i kvällningen mot "vår" hållplats Accademia för att ta oss över kanalen till Markuskvarteren hörs ett hemtrevligt mummel mellan husväggarna, fotsteg avlägsnar sig i gränderna och vid brofästena står en liten klunga ungdomar och pratar. Det är allt.
I kvarteren runt Markusplatsen är stämningen annorlunda, här finns ganska gott om turister också så här års. De balanserar på spångarna som lagts ut för att folk ska kunna ta sig torrskodda över "Europas vackraste vardagsrum" som Napoleon kallade Piazza San Marco. Vattnet tränger in i entrén till kyrkan och tidningarna är fyllda med artiklar om den katastrof som hela tiden flåsar Venedig i ryggen.
Sedan den stora översvämningen 1966 har restaurationsmiljarderna vällt in över staden, flera palats och kyrkor har renoverats - även om det tagit lång tid - men någon riktig lösning på problemet med det stigande och allt oftare återkommande högvattnet, aqua alta, har man inte lyckats ena sig om. Bör kanalen, som byggdes för att lastfartyg ska kunna ta sig in genom lagunen till den närbelägna industristaden Mestre med dess oljeraffinaderier, täppas igen, så att vattnets in- och utflöde åter får en mera normal puls? Eller ska man bygga en barriär på botten, en fördämning som hindrar översvämningarna?
Nej, då blir det kloak här, säger motståndarna till denna idé. Och industrifolket tänker förstås inte täppa igen djuprännan för oljefartygen. Alldeles för mycket pengar och prestige har investerats i det projektet.
I sin butik Norelene på Calle della Chiese i Dorsoduro träffar vi Nora Ferruzzi, textilkonstnär med tryckta tyger i silkessammet som specialitet. Varje tyg här är ett konstverk, inget är det andra likt. Men tygerna tillhör ändå samma "familj". De går alla i mättade nyanser av grönt, blått, ockra och guld.
Produktionen är unik, kundkretsen amerikansk, fransk, norditaliensk. Nora, som driver butiken tillsammans med sin styvmor Hélène Ferruzzi, tillhör en känd venetiansk konstnärsfamilj. Hon ägnar sig också åt målning, berättar hon. Så här års i ateljén här i Venedig, under de heta sommarmånaderna flyttar verkstaden upp i bergen.
Nora är orolig och upprörd. När hon berättar om det politiska spelet omkring översvämningarna, om hur dolda intressen, korruption och politisk impotens hindrar de rationella beslut som måste till för att rädda staden flammar hennes röda hår ännu lite rödare. Hon är en av Venedigs många konsthantverkare, en bland glasblåsare, spetsknypplerskor, gondolbyggare och maskmakare som känner själva existensen hotad av det ständigt stigande vattnet.
- Går det verkligen att fortsätta vara verksam här, undrar hon och stiger ut i vattnet utanför sin butik. När kunderna inte kan komma in i affären?
Samtidigt tillhör hon just den kategori invånare som förre borgmästaren, filosofiprofessorn Massimo Cacciari, anser att Venedig bör satsa på: konstnärerna, hantverkarna, miljövännerna, bevararna. Cacciari avfärdar alla storstilade, rent fantastiska planer på att torrlägga lagunen, dra järnväg under vattnet ut till öarna etcetera som rena fantasier. Han talar för sans och måtta och för att vårda det man har, denna skatt av byggnader, konst och historia som är Venedig. Kunskapsuppbyggnad, IT och hightech passar Venedig bra, men inte tung och miljöfarlig industri.
Problemet är bara att få eller inga företag vill etablera sig i denna stad som tycks vara på väg mot sin undergång. Folkmängden har halverats sedan kriget, befolkningen blir allt äldre och palatsen köps upp av rika utlänningar som bara tillbringar en mycket måttlig del av sin tid i Venedig. De kan aldrig tänkas engagera sig på allvar i stadens utveckling, njuter kanske till och med av dess vackra förfall. Dödslängtan driver dem hit, lika mycket som skönhetslängtan.
Död och förgängelse har alltid varit en del av Venedigs identitet, de romaner som utspelar sig här handlar om döden i livet. Det gäller Henry James bok "Duvans vingslag", som blev film häromåret, där den rika, unga amerikanskan Millie Theale åker till Venedig för att dö. Hon uppvaktas av Merton Densher men hon vet inte att han i hemlighet är förlovad med hennes bästa väninna, Kate Croy, och att deras gemensamma plan går ut på att tillsammans ärva henne när hon dör.
Det gäller naturligtvis Thomas Manns bitterljuva "Döden i Venedig" där pesten närmar sig ön Lidos sugande, långsträckta stränder och där snart endast övergivna strandstolar står kvar i den blå timmen. Det gäller Donna Leons succédeckare om kriminalkommissarie Brunetto som jagar storvilt bland Venedigs korrumperade maktelit. Och det gäller förstås Ernest Hemingways "Över floden in bland träden" om den dödssjuke krigsveteranen från andra världskriget, Richard Cantrell, som genomlever en sista uppblossande kärlekshistoria med den nittonåriga venetianska baronessan Renata på hotell Gritti och Harry's bar eller under filtarna i en gondol, om natten med stjärnhimlen ovanför och vågornas eviga kluckande mot relingen.
Vi åker ut till den närmaste ön i lagunen, San Michele, dit Napoleon flyttade stadens begravningsplats föra att undvika pest.
Genom oändliga katolska urnlundar letar vi oss fram till de protestantiska och grekisk-ortodoxa kyrkogårdarna, gröna, muromgärdade, halvt övergivna platser där mossan håller på att sudda ut engelska, tyska, franska och grekiska namn på gravstenarna. På den protestantiska kyrkogården ligger Joseph Brodsky begravd; hans stoft flyttades hit från USA eftersom han huttrande tillbringade sina vintrar här, älskade staden och skrev boken "Vattenspeglar" om den. Här ligger också Ezra Pound och på den ortodoxa kyrkogården ligger Igor Stravinsky.
Men när vi fortsätter till Murano, glasblåsarön, har museet just stängt och glasblåsarna har gått för dagen. Bara kyrkan, Santi Maria e Donato grundad på sexhundratalet i venetianskbysantinsk stil och ombyggd på elvahundratalet, är öppen. Länge går vi där och beundrar det renoverade mosaikgolvet, som skiftar i guld, blått, svart. Ett par fåglar med stora vingar besegrar en räv i en utsökt inläggning, det vill säga kristendomen besegrar hedendomen.
Mot denna dödskult står Venedigs andra, segerrika sida: handelns, de framgångsrika krigens och karnevalernas Venedig med sina masker, sin lek med sexuella identiteter. Förvandlingens, festens och livsyrans Venedig.
Bäst låter sig detta studeras i några av Venedigs många fantastiska palats, varav flera numera gjorts om till muséer sedan släkterna dött ut. Ca' Rezzonico och Ca' Venier dei Leoni, Peggy Guggenheims forna hem med modern konstsamling, är bägge stängda för renovering, men Ca' d'Oro, guldpalatset är öppet.
Jag stiger ut på en av det stora altanerna som vetter mot kanalen och blickar ut mot pecherian, Rialtos fiskmarknad på andra sidan. Fiskmåsarna flaxar upprört mot himlen och vattnet skimrar när solen plötsligt bryter fram. Palatset vaktas av lejon i sten. Det är Venedig!
Djupt inne i staden, vid det ljuvliga torget runt Sankta Maria Formosakyrkan, ligger renässanspalatset Querini-Stampalia, efter den grekiska ön Stampalia dit familjen Querini tog sin tillflykt när de råkade i onåd på trettonhundratalet för att sedan återvända och bygga sitt palats.
Det har en helt annan karaktär av lekfullt, ljust och hemtrevligt sjuttonhundratal (renoveringshistorien finns givetvis nogsamt återgiven) med ljusblå sängkammare, ljuskrona i tutti-fruttiglas och intimt skrivrum med bord och stol. Palatset är fortfarande möblerat som ett hem.
Accademia, gamla konstakademin, har en av stadens absolut märkligaste konstsamlingar. Gigantiska dukar med hundratals venetianska adelsmän i röda sammetsmantlar täcker väggarna. De föreställer alla viktiga och ärorika ögonblick i stadens historia, kraften i detta måleri är lika överväldigande som någonsin den väldiga senatssalen i Dogepalatset vid San Marco under sitt guldtak.
Under vintern pågår en specialutställning av Giovanni Bellinis verk (1430-1516), pedagogiskt förstärkt genom fotografiska förstoringar av detaljer ur tavlorna, uppsatta på skärmar intill. Ett bra sätt att se målningarna tydligare, att mera noggrant studera konstnärens sätt att måla böljande tyger, en lilja, en flickas lätta, rödlockiga hår och mandelformade, nötbruna ögon.
Och på Museo Correr, stadsmuseet vid San Marcoplatsen ställer Giandomenico Tiepolo ut sina satyrer och centaurer, sina gycklare, akrobater och cirkusapor i en utsökt renoverad tavelsamling som också innehåller den magiska målningen "Den nya världen". På en kaj står människorna med ryggarna mot betraktaren och blickar ut mot en hägring som tycks flyta på vattnet. Är det den okända framtiden? Eller, tvärtom, Venedig som sjunker i havet? Utställningen är förlängd fram till sommaren.
Från San Zaccaria nedanför piazettan tar vi båten över till ön Guidecca, dit vi flyttat till en lägenhet från vårt hotell. Månen skimrar i vattnet, plötsligt har det blivit en stjärnklar kväll. På kajen pågår kvällshandeln, affärerna har öppnat på nytt efter siestan och öns befolkning av arbetare, fiskare och konstnärer är ute och handlar middagsmat. Från vaporetton går man direkt in på hamnkrogen i Palanca. Det är fullt, stämningen är hög och mjuk. Vi tar vi ett glas vitt vin med nygjord tonfisksandwich till.