En gondol med ett nyförälskat par kommer plötsligt tyst glidande i den smala kanalen med en stilig gondoljär i halmhatt vid åran.
– Håll till vänster, skriker guiden och vi paddlar så nära husväggarna vi kan komma.
De flesta transporter av passagerare, varor, sopor och byggnadsmaterial sker med båt i Venedig eftersom inte ens cyklar är tillåtna inne i den gamla staden.
– Många Venedigbor har egna små träbåtar och det finns så många att det är mycket svårt att hitta en kajplats, berättar fotografen Ettore Bellini.
Det gäller att se upp för alla båtar, små blankputsade i mahogny och ”vaporetti”, Venedigs form av vattenbussar. Vi lämnar den stora kanalen och glider i stället sakta in i en liten smal lugn kanal. Här fladdrar nytvättade vita lakan på tork för vinden med snillrika linor mellan de höga husen. I en kanal går det att paddla rakt in under den gamla gotiska kyrkan Santo Stefano med bara någon meter till godo.
Vår guide Réne Seindal kommer från Danmark och är utbildad historiker vid universitetet i Köpenhamn. Han kan berätta mycket om den rika gamla handelsstaden och dess vackra palats som är uppbyggd på miljontals träpålar på en ogästvänlig träskmark.
Venedig får 13 miljoner besökare varje år och många turister tycker att staden är dyr, trång och överskattad. Att i stället få se stadens små lugna kanaler från vattennivån är en helt annan upplevelse.
Vid det vackra torget Campo Santi Giovanni e Paolo stiger vi i land och lägger upp kajakerna på de hala trappstegen. Det blir först en härlig lunch i solen och sedan paddling i flera timmar. Bakom varje krök finns det något nytt att upptäcka innan vi blir tvungna att slita oss och återvända till ön Lido för att lägga upp kajakerna.
Lido är en platt ö där man kan hyra en cykel och cykla längs havet till de långa sandstränderna i lagunen. På stranden står hundratals badhytter på rad och under sommaren kommer många barnfamiljer hit för att sola och bada i havet. Det går att cykla vidare hela vägen till ön Pellestrina och Chioggia, en lite lugnare stad med kanaler och smala gator.
Nästa dag har fem unga kvinnor från Skottland anslutit sig till gruppen och planen är att paddla ut till några av de 118 öarna i lagunen. Det är ingen nybörjarpaddling – på den livliga fjärden möter vi gigantiska kryssningsbåtar och båtfärjor som får en att känna sig mycket liten. I år har kajakerna flyttat till en lugn strand på ön Certosa, som ligger alldeles framför Lido så att man slipper korsa fjärden. På vissa ställen är vattnet så grunt och ibland får vi staka oss fram med paddeln. På avstånd syns det omtvistade projektet Mose som håller på att byggas med mobila barriärer vid lagunens inlopp på tre ställen för att stoppa Venedigs värsta översvämningar.
– Jag är osäker på om det är den rätta lösningen. Projektet har kostat mycket pengar medan de gamla historiska byggnaderna inne i Venedig håller på att falla sönder. Långtidseffekterna på lagunen är det ingen som kan förutsäga och inte heller om det verkligen kommer att lösa problemen, menar Réne Seindal.
Framför oss börjar de färgstarka husen på ön Burano dyka upp. De är målade i härligt starka färger av gult, orange, rött, lila, blått och grönt. Det sägs att fiskarna lät måla husen i starka färger så att de lättare skulle kunna synas i den tjocka dimman som rullar in i lagunen under vintermånaderna.
Det är dags för lunch och kajakerna dras upp på en båtramp utanför staden. På ett trevligt litet torg stannar vi till för att äta en god lunch med mycket fisk och skaldjur som Venedigköket är så känt för. Några av de skotska tjejerna är modiga och beställer in svart bläckfiskspasta som smakar mycket bättre än den ser ut.
Efter lunch hinner vi med en sväng till ön Torcello innan det är dags att paddla tillbaka till Lido. På 1000-talet var ön Venedigs mest befolkade ö, men i dag bor bara drygt 20 personer här.
På eftermiddagen nästa dag paddlar vi över till ön Giudeccas små kanaler för att glida runt i det vackra eftermiddagsljuset. På Giudecca ligger Redentorekyrkan som enligt legenden stoppade pesten som härjade i staden på medeltiden. Därför firas tredje lördagen i juli varje år (i år den 16 juli) en stor högtid här med säkert 5 000 båtar och en gungande gångbro av pontoner som byggs från Venedig över till Giudecca. Hela lagunen är då full med båtar och Venedigbor som har picknick på vattnet och på kvällen blir det ett stort fyrverkeri.
Nu är kvällsljuset som allra vackrast och vi paddlar över till Venedig där det blidas en kö av gondoler och musikanter i en av kanalerna. Solen börjar så sakta gå ned över Canal Grande och plötsligt hör vi musik på avstånd. En båt kommer farande full med musikanter och en glatt vinkande kock med vitt hår och vita kläder.
– Men det är ju kocken Maurizio från den härliga restaurangen Paradiso Perduto, ropar vi och vinkar tillbaka innan båten försvinner i en kanal nära San Marcuola.
På en kaj i området Cannaregio lägger vi upp kajakerna för att äta middag på en lokal restaurang och personalen välkomnar oss med spritz, Venedigs lokala bubblande vindrink. Efter en lång middag har det hunnit bli mörkt och Réne delar ut pannlampor samt ljusstavar som lyser med ett blått sken när man knäcker dem.
Stämningen blir helt annorlunda när det är mörkt och det är obeskrivligt vackert att tyst glida fram i de mörka kanalerna. Kajaker är ovanliga i staden och turisterna plåtar oss.
– Varför paddlar ni? Det är ju farligt, ropar en kille på italienska från en kaj.
Vid Markusplatsen ligger vi alla på rad och guppar en lång stund för att bara njuta av stämningen innan vi svänger in under Suckarnas bro i fullmånens sken. På ett ställe nära militärområdet Arsenale har det blivit så trångt på grund av högvatten att vi får luta oss helt framåt och paddla med händerna för att ta oss igenom. Vattnet känns helt sammetslent mjukt med månen som lyser rakt ovanför och jag önskar att detta obeskrivligt vackra ögonblick ska vara för evigt.