Staden Hoi An i Vietnam: Här är ett makligt strövtåg en njutning för dem som älskar gamla hus och tempel eller är redo att drabbas av köpfnatt i affärer till brädden fyllda av konsthantverk.
Få platser i Vietnam skulle tåla ett charmtest i hällande regn. Men den lilla staden Hoi An, halvvägs mellan Saigon och Hanoi, kan inte ens vintermonsunen beröva dess tjusning.
Hoi An har till skillnad från många andra städer i Vietnam förskonats från våldsamma bombningar och dess välbevarade ”old town” är ett av Unescos världsarv. Här är ett makligt strövtåg en njutning för dem som älskar gamla hus och tempel eller är redo att drabbas av köpfnatt i affärer fyllda till brädden av konsthantverk, sjalar och lanternor eller i öppna ateljéer med hantverkare i träsnide, keramik och sömnad.
Ingen stad i världen har en sådan koncentration av skräddare som Hoi An. Man undrar om de inte är fler än turisterna och hur lyckas de alla överleva? Sida vid sida, gata upp och gata ner konkurrerar de med varandra om varenda passerande västerlänning. Det går knappast att motstå dem. Snart sitter man i en butik och har beställt en blus eller ett par byxor eller både och. Tygerna är vackra, priserna låga och skickligheten stor, det blir svårt att trycka på stoppknappen. Många har rest härifrån med en helt ny garderob.
Charmen i de hus man kan besöka ligger ofta i detaljerna: en gammal brunn vid en avflagad vägg, en stege och några stockar, en balkong ut mot huvudgatan från vilken man kan betrakta förbiskyndande människors fötter under färgglada paraplyer.
Jag drar mig bort mot den japanska bron som vaktas av två snidade hundar på den ena sidan och av två apor på den andra. Många offrar blommor och frukt till djuren innan de passerar. Nedanför bron sitter kvinnor i piroger och väntar på turister som vill ta båt genom paradgatorna.
Själv hoppar jag på en moto mot en by med en väskfabrik jag fått tips om.
Det är inget turistställe, snarast medaljens baksida: här slavar unga flickor, snäppet över barn, i täta rader vid sina symaskiner i en mörk och dammig lokal. De ser upp på mig med allvarliga ögon bakom sina munskydd. Men jag har kommit dit för att handla. Med sorg och sidenväskor går jag därifrån.
I norra Vietnam skiner solen, och jag ger mig av till havet och Halong Bay.
Tonkinbukten med de spektakulära karstbergen är kanske Vietnams största turistattraktion.
Hit reser ”alla” och det är svårt att undvika att hamna i en grupp. Både den stora flottan av djonker och hotellen på Cat Ba Island är förbokade av grupper, och den som vill vara fri kan lätt bli akterseglad.
Så fort vi kommer ut på havet glömmer jag allt annat än de svarta eller grönskimrande bergstoppar som i ett ständigt skiftande ölandskap stiger ur det smaragdgröna vattnet. Här och var passerar vi flytande byar med fiskarbefolkning och vakthundar som skäller från gungande bryggor. Har de någonsin varit i land?
Vid en av de största byarna kommer kvinnor och barn i flatbottnade ekor med fören täckt av konstfärdigt arrangerad frukt. I aktern sitter barn som hjälper till med försäljningen.
Vi handlar och klättrar sedan ned i små gummibåtar med motor för att åka in i några av de grottor som finns på de bergiga öarna. Här är det tyst och magiskt. Man får lust att simma i det blåskimrande vattnet. Men här finns ingen plats för en improviserad simtur.
När solen sänker sig i rött och guld mellan de svarta bergen tystnar människotjattret på djonkens övre däck. Som om alla samtidigt gripits av naturens andlösa skönhet.
Vi stävar förbi ett litet hus, alldeles ensamt på en ponton vid foten av ett berg. Så skulle jag kunna tänka mig att bo – som en havseremit utslängd i evigheten.
Dagen därpå skall gruppen på trekking. Vi ska ta oss upp till toppen av ett 420 meter högt berg. Det låter inte så farligt – tills man ser berget kasta sig lodrätt mot skyn. Stigningen får alla utom de mest vältränade att flåsa.
Vegetationen är tät, man går genom en tunnel av grönska. När det är en tredejdel kvar till toppen stannar några av deltagarna. Jag flåsar vidare men kommer efter. Plötsligt är jag ensam och möter på stigen en liten grön orm, smal som mitt långfinger och dödligt vacker. Jag stannar och ber den artigt passera. När jag kommer i kapp de andra frågar jag guiden vad det kan ha varit för slag.
– Very poison, säger han allvarligt.
Historieberättandet kommer i gång. Någon tror det var en ”three-
step” – en minutorm – med den egenheten att dess gift dödar en människa innan hon hunnit mer än tre steg bort.
När jag kommer hem kollar jag fakta med Jonas Wahlström på Skansenakvariet. Och får veta att trestegsormar, minutormar eller tiominutersormar bara existerar som myter i tropiska länder! Den lilla krabat jag mötte var förmodligen någons sorts huggorm av vilka det finns många, också gröna, i länder som Vietnam.
En liten bit från toppen tar stigen slut och man måste klättra på bergväggen.
– You stay here! säger guiden till mig.
Hans order får motsatt effekt. Den väcker motvalls kärring inom mig. En sekund tidigare hade jag ingen som helst lust att klättra. Men nu! Jag attackerar berget i hala sandaler. Som tur är går klättringen snett uppför bergväggen. Och när jag mot förmodan når toppen är det mödan värt! Ett böljande grönt landskap av bergstoppar ända fram till havet, och den topp jag står på är högst och kärringen kom upp. Jag är tacksam mot guiden som förbjöd mig.