Inga portugisiska karaveller eller fyrmastade kinesiska djonker ligger längre för ankar i Hoi Ans hamn. Inga indiska, japanska, portugisiska, holländska och franska köpmän trängs längre, som på 1600- och 1700-talen, med vietnamesiska försäljare, soldater, mandariner, kulier och tiggare. I dag är det japanska turister och europeiska hippies som svarar för det internationella inslaget i den vackra lilla staden mitt i Vietnam.
Den livliga fiskhandeln får bli dagens ersättning för det skådespel som en gång spelades upp i Hoi Ans hamn. Fiskebåtarna med ögon målade i stäven har seglat upp för floden. De stormas av hundratals kvinnor i konformade hattar som kastar sig upp på båtarna för att ta hand om fångsten. Fisken vägs och läggs i korgar som lastas på motorcyklar eller bärs upp till marknaden. På kajen spottar dånande ismaskiner ut kaskader av issnö i fiskkorgarna.
Hamnen myllrar av kvinnor i alla åldrar, många med en cigarrett eller cigarr i munnen. Trängseln på båtarna är våldsam och plötsligt ramlar en fiskare i floden under allas tjut och skratt. Moloken kravlar han sig upp på sin båt igen.
Hoi An är en pärla vid Vietnams långa kust. Stadens centrum har bevarats intakt i fyrahundra år. En gång var Faifo, som staden hette fram till 1954, en bunkringshamn på vägen mellan Indien, Kina och Japan, välkänd av sjöfarare som en av Sydostasiens viktigaste hamnar. Men för hundra år sedan började floderna slamma igen och djuphamnen flyttades tre mil norrut till Da Nang. Hoi An hamnade i historiens bakvatten.
Arkeologiska fynd tyder på att hamnen vid Thu Bon- och Co Co-floderna var en viktig handelsplats redan under Champa-riket, den hinduiska stat som täckte centrala Vietnam från cirka 200 f kr till 1500 e kr.
Spåren av stadens många epoker syns tydligt i stadskärnan. Trots de belamrade souvenirbutikerna och gallerierna krävs det inte mycket fantasi för att föreställa sig det myllrande gatuliv som en gång pågick här.
I dag är Hoi An på väg att bli lika känd som den en gång var, men nu som turistort. Allt fler väljer den idylliska och vackra staden som ett av stoppen på sin resa genom Vietnam.
Hippies med långt tovigt hår, som tycks ha kommit direkt från Goa eller Kathmandu, är inte en särskilt vanlig syn i Vietnam. Men i Hoi An kan man se dem. Ryktet har spritt sig i backpacker-kretsar: Hoi An är vackert, billigt och vänligt med en underbar strand bara några kilometer bort.
Andra typer av turister är dock långt vanligare. Till exempel de japanska grupperna som leds längs en snitslad bana förbi stadens största sevärdheter, fram till höjdpunkten: den japanska bron, byggd av Hoi Ans japanska församling för 400 år sen för att förbinda de kinesiska och japanska delarna av staden. Bron är täckt för att skydda mot regn. Här har människor genom århundradena suttit och samtalat, vaktade av de heliga stenaporna och stenhundarna som sägs välsigna alla som passerar.
I dag finns inga japaner kvar i Hoi An förutom turisterna. 1715 beordrade kejsaren alla japaner som bodde utomlands att flytta hem och Hoi Ans tusenhövdade japanska församling försvann. Men Japan känner historisk samhörighet och hjälper vietnameserna med restaurering och arkeologiska utgrävningar.
Den kinesiska församlingen har däremot stannat kvar i Hoi An, trots att kineser haft det svårt i Vietnam sedan spänningen mellan Kina och Vietnam ökade efter Vietnamkrigets slut.
De kinesiska husen och templen är Hoi Ans främsta sevärdheter. De är mycket välskötta och vaktas av gamla män, vars förfäder kom hit på 1600-talet från Fu Kien, Hainan eller Kanton. De talar fortfarande kinesiska till vardags, även om de behärskar vietnamesiska. Den kinesiska församlingen har egna skolor, egna samlingslokaler och sammanslutningar. Många lever på att visa sina hus för turister och att sälja souvenirer. Husen är välbyggda, med kraftiga, svartlackerade takbjälkar och vackert utsirade tegeltak som ger svalka.
Det gamla Hoi An är byggt på klassiskt kinesiskt vis med gator som löper parallellt med floden. Templen ligger i det första kvarteret från hamnen och har, eller hade när de byggdes, direkt tillgång till floden.
Vietnam vill att Unesco ska sätta upp Hoi An på världsarvslistan. Ett led är att återuppväcka Hoi Ans traditionella kultur. De moderna gatlyktorna har bytts mot 1700-talslyktor. En kväll i månaden är det "kulturafton" då personalen på restaurangerna serverar traditionella rätter i gammaldags kläder
Hoi An är ett vietnamesiskt Skansen där det verkliga livet utspelas framför våra ögon. Vi kan ogenerat kika in i hem där gamlingarna ligger och sover middag på sovborden, kvinnorna lagar mat och männen spelar bräde.
Motortrafik är förbjuden men man kan hyra cykeltaxi och ta sig runt i makligt tempo och njuta av gatulivet och de vackra husen.
Staden sjuder av liv, utom under middagstid, då alla söker sig till skugga för någon timmas sömn. I hus, öppna mot gatan, sitter män och täljer möbler, tavlor, skulpturer i trä, en specialitet för Hoi An, liksom pärlemorinfattningar i ebenholtz-trä. I andra hus sitter flickor och broderar tavlor med klassiska vietnamesiska motiv; blommor, barn med vattenbufflar, kvinnor som kammar sitt långa svarta hår.
I ett hus på Le Loigatan 41 finns ett sidenmuseum som är levande, i ordets rätta bemärkelse. Silkesmaskarna växer inför våra ögon i takt med att de slukar högar av mullbärsblad i rasande fart. Maskarna äter i tre dygn och sover sedan i ett dygn, samtidigt som de ömsar skinn. Efter 22 dagar gör de en kokong och strax innan de ska bli fjärilar stoppas de i hett vatten där kokongen blir mjuk och går att spinna ut i elastiska, tunna men starka trådar. Trådarna från kokongens utsida ger råsiden och de från insidan det finare sidenet.
Vi vandrar genom huset och följer varje fas av sidentillverkningen. Unga kvinnor spinner vid 150 år gamla spinnrockar och väver vid engelska vävstolar från tidigt 1800-tal.
Vi söker oss in i marknadshuset vars ena hälft upptas av skrädderier. Utsträckta på stora sidenbalar sover sömmerskorna sin middagssömn. Andra är i full gång vid trampsymaskinerna. Långklänningar, skjortor och jackor sys på löpande band. Det är trångt och kvavt och man blir inte lämnad i fred av de ivriga försäljerskorna. Det gäller att hålla sig kall och välja och vraka. Och inte minst pruta. Hoi An är sannolikt det billigaste stället i Vietnam för sidenkläder. På en dag kan man få i stort sett vad som helst uppsytt för en spottstyver.
Från Hoi An är det inte långt till havet. Snabbt cyklar vi bland gröna risfält och badande vattenbufflar. Visserligen blir motorcyklarna allt fler och det händer att vietnamesiska ungdomar kör ikapp längs den smala vägen, men fortfarande ger den 20 minuter långa cykelturen en rofylld inblick i vietnamesiskt landsbygdsliv. Vägen går längs floden och här och var dyker det upp restauranger där man kan stanna för en öl eller läsk. Ett ställe på styltor lockar oss men vi blev snart ivägskrämda av skrålet från restaurangens karaokeavdelning.
Försäljarna springer mot oss när vi kommer fram till stranden. De vill att vi ska sätta oss i just deras strandstolar, äta lunch på just deras restaurang och köpa just deras ananas. De är irriterande efterhängsna och vi påminns om att Vietnam är ett ungt turistland där försäljare ännu inte tillägnat sig den mera avslappnade attityd som råder i till exempel Thailand. Mycket snabbt lär vi oss att inte svara nej utan "maybe later", en fras med vilken även de ivrigaste försäljarna låter sig nöja.
Men när vi väl valt solstol och parasoll (och, inser vi, därmed även lunchställe och ananasförsäljare) kan vi sjunka ner och njuta av utsikten över Sydkinesiska sjön och de bergiga öarna några sjömil bort. I norr skymtar Marmorbergen i Da Nang och rakt fram ligger de gröna Cham-öarna. Öarna är kända för sina stora kolonier av havssvalor, vars bon "skördas" och säljs till Japan där svalbon är en delikatess. Här lär finnas utmärkta snorklingvatten och spännande berg att klättra i. De har varit stängda för besökare eftersom de tidigare användes av båtflyktingar som avstamp för flykten från Vietnam. Men det ska snart gå att ta sig dit från Hoi An, uppger turistbyrån.
Efter några timmar på stranden och en lunch på grillad färsk fisk, cyklar vi lagom dåsiga och solbrända i eftermiddagssolen tillbaka till Hoi An.
Och vad gör man på kvällarna? Utbudet är begränsat i denna stad med 70 000 invånare. Här finns några barer och även ställen som kallar sig diskotek, men i övrigt är det restaurangerna nere vid hamnen som lockar.
Vi hamnar på Du port en kväll, bondfångade av en oemotståndligt charmig inkastare i 1617-årsåldern. Vi faller till föga och beställer in fisk, grillad i bananblad med citrongräs, och tigerräkor i ingefära och vitlök. Det är utsökt gott och billigt. Med förrätt, varmrätt, öl och dessert går måltiden för två på 6070 kronor.
Nattfriden sänker sig tidigt över Hoi An. Vi vandrar hem till vårt hotell genom den tysta marknaden där enstaka fotogenlampor markerar var kommers fortfarande pågår. Vi kikar diskret in i husen där människorna har lagt sig på golvet för att sova eller sitter samlade runt teven.
Hoi An förändras snabbt under trycket av turismen, på bekostnad av de traditionella hantverkarna som har trängts undan. I dag balanserar Hoi An mellan att bevara den gamla stadens karaktär samtidigt som tillväxten ska gynnas. Samma balansgång som hela Vietnam ägnar sig åt.