Hanois gamla stad frustar av liv. Först ryggar man inför myllret av människor och motorcyklar, gammalt och nytt, förfall och flärd. Men om man söker sig längre in i gyttret, börjar man skönja ett mönster. Här pågår hantverket och handeln på nästan samma sätt som det gjort i hundratals år.
Ju längre bort man kommer från turistkvarteren runt Hoan Kiem-sjön, desto genuinare blir gatulivet. För varje gata ändras ljuden, dofterna och varorna som bjuds ut. På plåtslagargatan, Hang Tiec, sitter plåtslagarna på trottoaren och knackar plåt, fast i andra material än på 1600-talet. Slagen hörs i alla tonlägen beroende på storleken på behållarna. Den vanligaste produkten är zinkfat för den populära färskölen.
På Hang Bac låter hammarslagen annorlunda. Här sitter stenhuggare i långa rader och mejslar ut porträtt av avlidna i svarta marmorgravstenar.
Varje kvarter har sin specialitet, en kvarleva av det gamla skråsystemet. På en gata säljs bara leksaker, på en annan bambustegar i alla storlekar, på en tredje sidentyger, på en fjärde bröllopsutstyrsel. Och så vidare.
Titta in hos den gamle gubben med de pliriga ögonen som sitter i ett hörn på instrumentgatan Hang Non och tillverkar trummor i olika storlekar för att användas i tempel och pagoder. Han är en av många tillverkare av musikinstrument på den här gatan.
Köp en klocka i klockaffärerna på Hang Dao. Titta på smycken i guldaffärerna längs Han Gai. Köp vimplar av alla slag på Hang Quat. Strosa runt på egen hand och upptäck templen, marknaderna och de små kaféerna.
På Hang Ma-gatan (Ma betyder häst men hästhandeln har för länge sedan upphört) blir många turister konfunderade. Vad är det som säljs här? Är det dockmöbler, porslin, grytor och kastruller, allt i papp?
Nej det är inte leksaker, det är mycket allvarligare än så. På Hang Ma säljs offergåvor till de döda. Om man tycker att ens avlidna släktingar behöver muntras upp i sin tillvaro i dödsriket, köper man en pappkopia av en tv-apparat och eldar upp den.
Hang Ma är en av de få gatorna i Hanois gamla stad där man inte prutar. Det betraktas som respektlöst mot de döda att köpslå om det som ska bli deras. En replik av den senaste Hondamodellen kostar 300 kronor, pengar som bokstavligen går upp i rök.
Framför allt är det pengar som bränns. Ofta ser man i Hanoi folk som sitter på trottoaren eller på en balkong och eldar låtsaspengar. Dollar förstås, det är bäst när sedlarna ska lösas in i "De dödas bank", som det ibland står på sedlarna.
Hang Ma-gatan övergår i Hang Chieu, där man kan köpa stråmattor. Genom avgaserna kan man känna en sötaktig doft av bast över gatan. Här fraktades tidigare varorna upp från Röda floden in i staden. I dess ena ände, mot floden, finns stadsporten kvar. Den brukade stängas varje natt och bevakades av vakter tatuerade i pannan för att ingen skulle kunna ta deras plats.
Ett par gator härifrån, på Hang Buom, kan man söka en stunds stillhet i Hanois äldsta tempel, Bac Ma, Vita hästens tempel, tillägnat Hanois skyddsande, den vita hästen, gudarnas budbärare. Templet är vackert och välskött. Ju längre in man kommer desto heligare blir det. En gammal gumma går före mig och visar de olika altaren. Hon tänder rökelsepinnar som jag placerar ut tre och tre framför de olika gudarna. Hon slår tre slag på bronsklockan och sedan visar hon att hon tycker att jag ska lägga lite pengar i en sparbössa framför altaret.
Tillbaka i den myllrande staden möts jag av spännande dofter. På Lan Ong-gatan säljs traditionella mediciner av alla slag. Högar av bark, bladpulver, svampar, torkade ödlor och andra svårdefinierade preparat fyller butikerna.
Vietnam vill att Unesco ska sätta upp Hanois gamla stad på världsarvslistan.
- Det skulle sätta press både på myndigheterna och på invånarna i gamla stan, säger Ha Van Que, arkitekt och stadsplanerare. Det skulle naturligtvis också locka turister.
Samtidigt vet han att kraven är mycket höga. Ett världsarv ger myndigheterna ett stort ansvar. Hanois gamla stad befinner sig i olika stadier av förfall och samtidigt sker det en snabb men oplanerad ombyggnad som ofta bryter mot den gamla stilen.
- Vietnam är ett fattigt land. Hur ska vi få råd att rusta upp gamla stan? frågar Que. Men om vi inte visar Unesco att vi menar allvar med att restaurera området, kommer det inte att utses till världsarv. Som ett vietnamesiskt talesätt lyder: först måste man själv lösa sina problem innan man kan få hjälp av gudarna.