– Vatten som vatten, tänker jag, medan regnstormen ännu pågår och kastar mig till vietnamesernas häpnad i poolen där jag är ensam som en vilsekommen säl.
– Regnar det ofta den här tiden på året? undrar jag senare.
– Oh nej, bara i dag!
Skulle förvåna mig! Det är ett utslag av orientalisk artighet. Man ger det svar man tror ska behaga turisten från norr. Men jag är här under vintermonsunen och mellersta Vietnam står under vatten. Nu har turen kommit till Mui Né – en av de orter i söder dit svenskarna åker med charter.
Till ljudet av regn och vågor faller jag i djup, vederkvickande sömn och vaknar inte förrän på kvällen. Plötsligt är allt magiskt. Regnet har dragit förbi, och jag sitter på terrassen vid havet under en stjärnbeströdd himmel. Inga andra gäster syns till. Bara två sysslolösa servitriser kvittrar med varandra vid ett avlägset bord. Friden kommer smygande på mjuka tassar, och sinnena öppnas mot natten.
Nästa morgon strålar solen, och stranden ser ut som i turistbroschyrerna: en glest befolkad oändlighet under rasslande palmblad. Med välbehag sträcker jag ut min vinterbleka kropp på en solsäng och faller nästan i koma. Men det dröjer inte länge innan jag blir upptäckt. Vietnamesiska flickor kommer förbi och erbjuder pärlhalsband, snäckor och massage. De ser ut som om de arbetade på ett kärnkraftverk – i heltäckande kläder, med solhattar och ansiktsskydd upp till ögonen och med handskar på händerna så att ingen enda solstråle ska kunna förmörka deras fina, ljusa hy. Att bli solbränd ses som underklassigt: ett tecken på att man är fiskare eller bonde eller bara besynnerlig som alla vi soltörstande nordbor.
Mui Né är en förlängning på nordsidan av staden Phan Thiêt och är egentligen ingenting annat än en lång räcka badhotell vid stranden. Ovanför hotellen löper en spikrak väg, och på andra sidan vägen ligger billigare gästhus, restauranger och affärer med turistinriktning. Det går alldeles utmärkt att ta in på ett gästhus och ändå avnjuta stranden, men själv har jag denna gång frångått min vana och bor på Canary Beach resort för 275 kronor natten. Lyxen att vakna till en frukostbuffé och somna efter ett par längder i poolen ”lägger sig som bomull kring hjärtat” som min mormor brukade säga om allt som var gott i livet.
Med undantag för några golffantaster är det nog få besökare i Mui Né som åker in till Phan Thiêt. Till Mui Né kommer man för att slippa larmet: ”far from the madding crowd”.
Men den som tröttnat på att bara slappa kan gå på barfotavandring genom ”den röda bäcken” upp till dess källa. Det är en lätt och behaglig trekking, i synnerhet tidigt på morgonen innan hettan slagit till. Den vita och röda sanden har format sig till stalaktitliknande klippor, och mitt i det karga växer färgstarka, vilda orkidéer.
Sand är egentligen den enda sevärdhet som finns i Mui Né, och så fort man lämnar hotellet kommer män på motorcyklar och erbjuder skjuts till solnedgången över de närbelägna röda sanddynerna eller de avlägsna vita. Jag hoppar upp på en bönpall och susar iväg. Det kostar 25 kronor med ”moto” och över 200 kronor med jeep: en fullständigt onödig utgift.
Vid de röda sanddynerna kryllar det av turister. Småpojkar rusar omkring med plastskivor och erbjuder sandsläde från de högsta topparna. Försäljare i klassiska konhattar kränger te och kalla drycker, drakar flygs, kameror klickar och turister pustar av ansträngning när fötterna sjunker ner i den upptrampade sanden. För mig som är bortskämd med orörd öken ter det sig lite som Disneyland.
Då sätter jag mig hellre vid fiskehamnen och ser båtarna komma in eller smyger upp i gryningen när det är ebb och havsbottnen skimrar av snäckskal: citrongula, åskblå, cerisröda. Fiskarbefolkningen lastar och sjösätter sina runda korgbåter, hundar springer omkring och letar efter något ätbart, och de flesta turister sover ännu sött.