- Under de tjugo år som tunnlarna användes dog här tio tusen kämpar, berättar Thinh. Pappa var en av dem som klarade sig. I dag är han 63 och bonde.
Under vårt besök vid den säregna turistattraktionen får vi krypa en bit i gångarna, smaka på den maniok som under långa perioder var enda födan, titta på fällorna som skulle försvara mot inkräktare och nosa på stämningen i den underjordiska skolan och sjukstugan.
Ändå kan vi knappast föreställa oss hur det kan ha känts att vistas här veckor i sträck. Ibland i totalmörker. Alltmedan de amerikanska napalmbränderna och B-52-bomberna gjorde sitt bästa för att utplåna livsutrymmet.
- Titta på den här bombkratern, säger Thinh och stiger ned i en meterdjup sänka. Bomben lyckades rasera första och andra tunnelvåningen. Men tredje och fjärde klarade sig.
Herregud, fyra våningar under jord i en kolsvart lergång på 60 gånger 80 centimeter! Sannerligen ett mått på kampmoral ...
Inne i Ho Chi Minh Citys gatumyller pågår en annan kamp för överlevnaden. Den utspelas varje gång man ska gå över gatan.
Trots att de franska kolonisatörerna lät bygga överdimensionerat breda boulevarder i de centrala delarna, räcker dessa knappast till längre. Inte för den armada av motorcyklar som stadens nyrika invånare passar på varje ögonblick att visa upp för varandra.
Som fotgängare får man rådet att inte låtsas om alla de tusentals svärmande motorvidundren i ens väg - det är bara att gå rätt ut i gatan. Och se, det funkar! Den till synes ogenomträngliga strömmen visar sig vara både hänsynsfull och flexibel.
Ändå bör man nog ta det lite extra försiktigt i den vietnamesiska trafiken, som förra året skördade 10.500 dödsoffer, nästan 20 gånger fler än i Sverige trots att man har ungefär lika många fordon.
När den första förskräckelsen lagt sig visar sig sjumiljonerstaden Ho Chi Minh vara riktigt uthärdlig. Så snart man kommit undan den värsta trafiken möts man av en stad fylld av sinnlighet och vänliga ansikten.
Vackrast är de vitklädda gymnasieflickorna i den typiska kvinnodräkten ao dai, en långklänning i siden med långa armar, höga slitsar och vita sidenbyxor inunder. När de väller ut från skolan i sin skimrande ljushet kan man för ett ögonblick få för sig att man hamnat mitt i en svärm av änglar.
På bakgatorna ligger också gott om utsökta små krogar som serverar den milda och säregna vietnamesiska maten, mycket grönsaker, färska örter, fisk och skaldjur, inte alls så starkt som det thailändska köket.
Jämfört med Thailand är det också befriande att slippa konfronteras med den där allestädes närvarande prostitutionen. I Vietnam är könshandeln ett växande problem, men gör än så länge inte mycket väsen av sig i gatubilden.
I Ho Chi Minhs centrum - den enda del av staden som fått behålla namnet Saigon - kan man i stället låta sig förvånas av den våldsamma kommersen. Planekonomin från kommunistregimens första decennier tycks mycket avlägsen. Dagens Vietnam präglas av samma småföretagaranda som i övriga delar av Sydostasien.
Vid sidan av butikerna ligger olika uppfräschade paradhus - kolonialtidens ståtliga huvudpostkontor som numera pryds av ett jätteporträtt av landsfadern Ho, tegelstenskatedralen Notre Dame med sin vulgärt kitschiga utsmyckning, stadshuset Hotel de Ville som tagits över av den lokala folkkommittén och hotellkrokanen Continental, en gång spelplats i Graham Greenes "Den stillsamme amerikanen", den formidabla 50-talsthrillern som förutsåg allt elände jänkarna skulle hamna i när de efterträdde fransmännen som Vietnams herrar.
Vill man veta mer om "det amerikanska kriget" står ett antal museer till buds, men det viktigaste är nog War Remnants Museum, tidigare kallat War Crimes Museum. Namnändringen från "Krigsförbrytelse" till "Krigsrest" säger kanske en del om Vietnams numera ganska pragmatiska inställning till världens enda supermakt - ett kvartsekel efter krigsslutet.
På museet får man en kuslig påminnelse om alla de övergrepp som drabbade det vietnamesiska folket: Son My-massakern, napalmbombningarna, dioxinförgiftningarna. Bilderna av lemlästade, brinnande och vanskapta kroppar talar sitt tydliga språk.
Totalt dog tre miljoner vietnameser under kriget, varav två miljoner civila. Minst 8 miljoner ton bomber fälldes och skapade 25 miljoner bombkratrar, 75 miljoner liter växtgifter sprutades ut och orsakade minst 80.000 fall av fosterskador, cancer, missfall och nervsjukdomar.
På museet finns också en betydligt mer upplyftande sektion, en påminnelse om att Vietnam aldrig stod helt ensamt. Ett av utställningsrummen är fyllt med bilder på stöddemonstrationer, inte bara från de stora världsmetropolerna utan också från lilla Stockholm. En banderoll på museets vägg proklamerar: Med FNL för Vietnams folk. När jag berättar för personalen att det där är skrivet på mitt språk, frågar de vad banderollen betyder. De har alltid undrat.
Själv har jag alltid undrat hur det ser ut i Mekongdeltat. Nästa dag beger vi oss tidig på morgonen till Pham Ngu Lao, stadens motsvarighet till Bangkoks Khao San Road. I det förhållandevis välartade hotell- och nöjesdistriktet finns flera resebyråer som specialiserar sig på att serva ryggsäcksturister. En Hanoibiljett i luftkonditionerad buss med fria byten kostar här runt 300 kronor, en dagsutflykt till Mekong med engelsktalande guide och lunch runt 70 kronor.
Mekongfloden är Asiens tredje längsta och dess delta ett oändligt nätverk av flodarmar och kanaler. Fram till 1700-talet härskade här de mäktiga khmererna från Angkor i Kambodja, innan den vietnamesiska kejsarklanen Ngyen tog över herraväldet. Ännu är dock khmererna en av deltats största minoriteter.
Trots att deltat bara utgör tio procent av Vietnams yta, står det för uppemot 40 procent av dess jordbruksproduktion. Framför allt av ris, men också kokos, frukt och sockerrör. Överallt odlas det, det fullständigt ångar ur den bördiga jorden. Varje liten jordplätt tas till vara.
I My Tho äntrar vi vår utflyktsbåt. I fiskehamnen ligger de vackert bemålade blåröda båtarna tryggt förtöjda. Det blåser hårda vindar på Sydkinesiska sjön i dag, så det är bäst att stanna hemma. Ändå påminns man hela tiden om fiskets betydelse - en vämjelig stank stiger från de många fisksåsfabrikerna i trakten.
Men ute på Mekongs gulbruna vågor skingras nuoc mam-ångorna. Vi färdas över den stora flodfåran och ut i de små armarna till de yttersta fingerspetsarna, på allt mindre båtar. Här en myllrande by, där en bedagad fransk kolonialvilla. Till slut sitter vi i en kanot i en smal kanalpassage övervuxen av täta buskage av nipapalmer. Vårt mål är en fruktplantage med biodling som specialitet. Där får vi smaka överjäst honungsbrännvin och lyssna till levande delta-musik.
Dylika studiebesök fyller dagen. Den nitiska guiden gör verkligen sitt bästa för att vi ska få ut det mesta. Ändå kan jag vid återkomsten till Ho Chi Minh inte underlåta att känna mig lite snopen. Vi har bara fått ett litet smakprov av Mekongdeltat, en mäktig värld som inte låter sig upplevas på en ynka dag. Jag lovar mig själv att jag nästa gång ska ta mig mer tid - för att hinna se den flytande fiskmarknaden, den ruskiga ormmarknaden, den berömda blomstermarknaden och allt det andra.
Fyra timmar med buss norr om Ho Chi Minh ligger en betydligt mer stillsam värld, den hastigt exploaterade strandremsan mellan staden Phan Thiet och fiskebyn Mui Ne. Med ett mer än milslångt avstånd till de båda samhällena i vardera riktning ligger här ett halvdussin halvlyxiga hotellanläggningar som avgränsade små kungariken vid en lång och bred sandstrand. Rena rama drömmen för den som vill koppla av. Men nästan en förvisningsort för den som vill koppla på.
- Här finns ingenting att göra! berättar en smått desperat svensk familj vi träffar vid ankomsten.
- Så skönt, precis så avspänt som vi önskat, konstaterar en annan.
Under de två dagar vi tillbringar i denna isolerade enklav får vi rätt klart för oss hur en dag kan se ut här: Frukostbuffé, ligga på stranden, lunch, ligga vid poolen, eftermiddagspromenad på stranden, middag, nattfösare under stjärnorna.
Bland de enda utbrytningsförsök man kan göra är att hyra en cykel eller mc och ta sig in till den livliga fiskehamnen i Phan Thiet eller till de vackert kopparfärgade sanddynerna i Mui Ne. På kvällen kan man kanske testa grannhotellets krog i stället eller gå tvärs över vägen till en av halvdussinet lågprisställen av lokalkaraktär.
Efter att ha prövat allt detta tar vi tåget till nästa badort på kartan, Nha Trang, som ligger fem timmar bort.
På tåget är vi de enda utlänningarna. De flesta turister i Vietnam tar det relativt billiga inrikesflyget eller bussen, det vill säga de turistbussar som utgår från bland annat Pham Ngu Lao-gatan i Ho Chi Minh City. Efter ett tag ombord förstår vi varför.
Tåget är på intet sätt avpassat för sightseeing. Fönstren är extremt låga och försedda med galler. Detta för att försvara passagerarna mot tjuvar och stenkastande busungar. När jag försöker dra upp gallret för att ta en bild genom fönstret, är en av konduktörerna snabbt på plats och drar ned det igen.
Men tåget har också oanade förtjänster. Plötsligt rullas en matkärra fram genom vagnen och välfyllda matbrickor delas ut till höger och vänster. Käket ingår tydligen i priset, som på flyget. Efter matkärran kommer en annan liten kärra med à la carten, pyttesmå grillade kycklingar med huvudena kvar.
Allt eftersom tåget rasslar fram genom det karga landskapet på gränsen mellan bergen och risfälten börjar vi faktiskt trivas i denna spartanska men välordnade värld, där man får en chans att komma vietnameserna inpå livet utan att tränga sig på. Att de hyser ett visst intresse för oss visar sig egentligen först när vi plockar fram backgammon-spelet. De loja konduktörerna lämnar sitt kortspel och sätter sig nyfiket bredvid oss i sätena för att försöka lista ut vad i hela friden detta går ut på.
När vi till sist når fram till Nha Trang och stiger av är det med ett uns av vemod. Det hade faktiskt varit spännande att sitta kvar på "Återföreningsexpressen" för den fortsatta resan till Hanoi, ett drygt dygn bort.
I Nha Trang möts vi av en helt annan intensitet än vid badstranden utanför Phan Thiet. Inte att undra på eftersom staden har över 300.000 invånare. Ändå behöver man aldrig tveka om att även detta är en badort, om än av betydligt äldre snitt. Här har både det vietnamesiska kejsarhovet och de franska patronerna njutit av det behagliga havsklimatet. Numera är det mest nyrika vietnameser, barska ryssar, käcka australier och japanska smekmånadspar som häckar här. Plus en och annan europeisk ryggsäcksluffare - och sedan en tid också enstaka nordiska paketresenärer.
Bästa sättet att ta sig fram är med cyclo, en cykeltaxi. Det är ett sant nöje att skumpa fram i stillsam tramptakt i den ljumma brisen längs stadens gator där kommersen aldrig tycks sina. Det är som om man befann sig mitt inne i en film där det förbiströmmande livet tycks så perfekt koreograferat att det bara är att luta sig tillbaka och njuta.
Och när man tröttat på cyclo kan man hyra en skraltig cykel och ta sig runt på egen hand. Kanske till stadens stora sevärdheter.
Till dessa hör absolut marknaden där man utan problem kan vandra runt en god förmiddag bland butikerna och de små prången tills man hamnar mitt uppe i den frodiga färskvaruhandeln. Bland alla fruktmadamer, fiskfröknar och fågelfruar kan man inte bli annat än uppslukad av färger, dofter och leenden. Lyft kameran och föremålet sträcker stolt på sig, som om hon alltid väntat på just detta ögonblick.
Bortanför marknaden ligger fiskehamnen, som går i exakt samma rödblå färgskala som Mekongdeltat och Phan Thiet.
På en kulle ovanför hamnen tronar stans märkligaste sevärdheter: Po Nagar-tornen. Dessa fyra roströda tegeltorn med anor från 600-talet var en gång tio. Liknande torn fanns längs hela den sydvietnamesiska kusten. Nu finns de bara kvar på en handfull ställen. De skapades av Champa-kulturen, ett indiskt folk som härskade i dessa trakter från 200-talet fram till slutet av 1600-talet. I dag är de en av Vietnams många etniska minoriteter.
De hinduiska Chamtorn med sina Shivadansare och fruktbarhetssymboler har helt anammats av stadens invånare. Gudinnan Yang Ino Po Nagar, vars altare finns i det största tornet, är Nha Trangs främsta beskyddare och symbol. Detta trots att khmererna stal den ursprungliga guldskulpturen på 900-talet och att den stenskulptur som sattes dit i stället förlorade huvudet till fransmännen. Det stulna huvudet förevisas numera på museum i Paris.
Ännu ett märkligt byggnadsverk finns en bit därifrån. 152 trappsteg upp från Long Son-pagoden tronar en 19 meter hög Buddha-staty över stadens förgänglighet. Den är uppförd till minnet av buddistprästen Thich Quang Duc som 1963 lät bränna sig till döds i protest mot den korrupta USA-stödda Saigonregimen.
Från Buddha återvänder vi till den breda palmkantade strandpromenaden där hotellen ligger på rad. Nu är det väl ändå dags för lite bad? Men icke. Den långa stadsstranden visar sig vara både skräpig och försummad. Inte en enda gång under vår vistelse känner vi oss sugna på att ta ett dopp i de vilda blågröna vågorna där. Det gör man inte när strandkanten solkas av både plastpåsar, flaskor och kanyler. Endast längs i söder vid lyxhotellet Ana Mandara tycks stranden hållas efter.
Som tur är kan man ta sig ett dopp på annat håll. Och då inte enbart i en pool på något av de finare hotellen.
Utanför Nha Trang ligger en inbjudande och lättillgänglig arkipelag av branta djungelklädda öar omgivna av korallrev. En del av öarna har både hotell och restaurang. Hit ut arrangerar ett dussintal bolag dagliga rundturer enligt ett märkligt enhetligt schema:
Först ut till den yttersta ön där vi snorklar bland tunnsådda fiskstim, sedan välsmakande lunch med grönsaker och havsfrukter som grillats ombord, därefter allsång och gratis vietnamesiskt starkvin, sedan ett stopp på en statlig badö med möjlighet att hyra speedboat och massage, därefter ett färgsprakande fruktbord ombord, så ett besök i en fiskeby där man kan köpa sig en roddtur i en typisk vietnamesisk korgjolle, och som avslutning lite karaoke.
Sällan har jag väl varit med om en så fullmatad utflykt, genomförd med ett så rasande gott humör och till ett så skamligt lågt pris, 50 kronor per person.
När vi stävar mot hamnen och jag sitter på däck med en iskall Saigon-öl i handen, alltmedan solen sakta sänker sig bakom bergen i väster, då känns bilderna från kriget långt borta, de gamla föreställningar jag haft om Vietnam har ersatts av nya, ljusare.
Jag märker hur min skepsis sakta börjar ge vika: Vietnam och Nha Trang kanske inte enbart är ett resmål för dem som är intresserade av historia och kultur, utan också för dem som önskar lagom doser av sol och bad.
Men om det ska bli något av med turistströmmarna måste man nog först sätta ljuddämpare på Big Brother. Han som varje morgon klockan fem väcker mig och många andra med sitt metalliska mässande ur högtalarna ute på gatan, i Nha Trang som på andra håll i landet.
Vad är det som är så viktigt att förtälja så tidigt i ottan? Är det produktionsresultaten han läser upp? Och partiordförandens senaste programförklaring?
Eller är det helt enkelt så att han berättar att i dag, gott folk, vaknar vi till ännu en dag av fred? Det är kanske därför ingen tycks protestera.