Rrritschhh . rrritschhh rritschhh. När jag kommer till en främmande plats är det ljuden som dominerar bland intrycken. Mer än synintryck och dofter, som kommer senare. Nu är ljud svåra att undvika i Vietnam oavsett vilka preferenser man har. Ljuden tränger in på hotellrummet strax före gryningen, då man i allmänhet är vaken eftersom kvällarna här i obygden blir tidiga. Senast tio är gatorna öde, klockan fem i svinottan börjar livet igen. Svinottan förresten, morgonens grisslakt blir ofta en påtaglig väckarklocka och en påminnelse om att det blir färskt kött i dag igen. Långa, långsamma rrritschhh med pauser emellan: det är gatsoparna som kliver fram i sina vykortspittoreska konformade hattar och mindre eleganta reflexvästar och sveper upp gårdagens dynga i sopvagnen. De följer sina egna lagar och rörelsemönster. Min första vecka i landet hade jag inte lärt mig stegen i dansen, och gick mellan gatsoperskan och hennes vagn. Ett moln av damm, skit och ruttnande grönsaker svepte över mig. Se där en okänd fara med att resa.
Och förstås, Vietnams eviga bakgrundsbrus. Tuppars galande, hönor som klagar, kanske på tupparna, vad vet jag, hundar som bråkar, hundar som får stryk, katter som löper. På kvällen kommer sedan alldeles egna ljud, även på de mest avlägsna platser: karaoken och de uppskruvade technoversionerna av västerländsk och vietnamesisk schlager. Boom, boom, boom, boom, iwantyouinmyroooom letspendthenighttogether...
Eller trafiken, som under söndagens traditionella gatumarknad i Hoang Su Phi, min hemby. Den uråldriga östtyska lastbilen, känd för usla bromsar, kör genom den myllrande marknadsgatan där folk redan i förvägen står som packade sillar, vilket gör att chaffisen ligger på hornet, han kramar tutan i botten, släpper den inte, minut efter minut. Han sniglar sig fram med sitt enorma fordon och jag famlar efter en vedbit på marken, en bambukäpp eller vad som helst som gör att jag kan slita upp lastbilens dörr och släpa ut den jäveln i smutsen och eftertryckligt förklara ett och annat om respekt för andras hörsel. Men han fortsätter, hur det nu går till att manövrera ett fordon på tio ton fyllt med cement genom en folkmassa med barn och hundar och gamla tanter och samtidigt trycka tutan i botten med ena handen. Jag tänker att jag kanske bara ska krossa vindrutan, eller ge mig på motorhuven, men hur ska jag kunna slå när jag måste hålla för öronen samtidigt? Jag tittar mig omkring för att se hur mina medmänniskor tacklar detta svåra problem. Det är då det går upp för mig, att det inte är någon som bryr sig. Det är som avgrundsbrölet som nu pågått i sex minuter inte fanns, ingen tittar upp, ingen rör sig en enda centimeter ur fläcken, förrän de träffas i axelhöjd av en rostig kofångare, varpå de motvilligt ändrar sina planer och rör sig en meter i sidled, inte mer.
Men ljudet kan också vara som när livet är som bäst, ett stilla knattrande från Minsken, det ryska mekaniska missfostret till motorcykel, ackompanjerat av vindbruset längs slingrande serpentinvägar i ett landskap som måste vara bland de vackraste på jorden. Jag vet att det låter som en klyscha, men hör här. I norra Vietnam, i provinserna Lao Cai och Ha Giang störtar sig 2 000-3 000 meter höga berg brant ner i dalgångar där vattnen alltid strömmar. Vattenfall kastar sig utför lodräta bergssidor, fullkomligt täckta av en osannolik grönska, en djungel med hundratals bambuarter och jätteormbunkar. Allt efter säsong kan träden täckas av enorma röda magnolialiknande blommor, eller lika röda vilda bananplantors vaxartade kronblad. Har man tur kan man få se ett träd översållat av lila orkidéer.
Människorna gör sitt till bilden. Här uppe i norr är traditionen stark, och bara i Ha Giang möts resenären av ett trettiotal etniska minoriteter. De är förstås en majoritet av befolkningen här, vad än regeringen försöker få oss att tro. Alla kvinnor bör traditionella dräkter. De talrika subgrupperna av hmong, nedsättande kallade "meo" (kattfolket) på vietnamesiska eller "miao" på kinesiska, klär sig i lysande rött eller blommigt, eller i broderade toner av rosa i Hoang Su Phi. Daofolket (uttalas dzao) lyser av rött och kvinnorna ur nung har djupt indigoblå hampkläder, som poleras tills de lyser i kapp med de tunga silversmycken de alltid bär som utsmyckning och privat kapitalförvaltning. Dessa tre grupper talar för övrigt språk ur tre olika språkgrupper och har helt olika tro och traditioner. Det säger något om den mångfasetterade värld som finns här uppe på Vietnams tak, på gränsen till Kina.
Dessa bergstrakter, särskilt Ha Giang, har hittills sett få utländska besökare. På några få år har något dock börjat hända och platserna finns för första gången med i de senaste upplagorna av de stora guideböckerna. I Hanoi är det relativt lätt att hitta organiserade turer per buss, jeep eller motorcykel. Orten Sapa i Lao Cai har en tågförbindelse och ett franskt arv (hit drog sig kolonialismens fransmän undan sommarens hetta på låglandet) som gör att staden blivit ett etablerat resmål för turister som vill se bergen och minoritetsfolken. Här har dock turismen fått utvecklas mer eller mindre oreglerat, vilket lett till stark förstörelse av den ursprungliga miljön. Sapa med sina betonghotell blir för många en besvikelse som endast delvis uppvägs av en onekligen magnifik utsikt och möjligheten att göra utflykter till några traditionella marknader med något mindre turistström, som i Bac Ha.
I nordväst finns staden Dien Bien Phu med flygplats och krigsturism, men knappast mycket mer. Med detta sagt är det fortfarande mer regel än undantag att varje ny dalgång känns som en vit fläck på kartan. Lokalbefolkningen blir oftast minst lika nyfiken på en västerlänning som en västerlänning blir på dem. Ett ömsesidigt stirrande blir resultatet, som i dessa trakter gärna går till handgripligheter av det mer oskyldiga slaget. Som att en man kommer fram, oemotståndligt lockad av något så exotiskt som mina håriga armar. Han bara måste rycka i några hårstrån. Jag ler, han ler. Mannen kallar fram sin fru och son så att de också ska få känna.
Det krävs inte mycket för att isen ska brytas mellan främlingar här. I dessa otillgängliga bergstrakter följer umgänget vissa regler som kräver att man tar sig tid. Men all mänsklig kontakt är välkommen. Att resa kan vara skitigt, arbetsamt och farligt i detta land som leder per capita-ligan i dödsfall i trafiken. Men sällan är avståndet större mellan en familj som aldrig träffat ens någon vietnames från en storstad och en turist som rest till andra sidan jordklotet än att man blir bjuden på en kopp te. En kopp te är för övrigt aldrig en kopp, alltid flera. Te får världen att snurra, här är det, liksom vattenpipan, gratis på serveringarna längs vägarna. Att inte ta emot en tekopp skulle betraktas som oerhört ohyfsat. Det går att kommunicera utan språk, men inte utan te. Trots det är det en god investering att ägna några dagar i Hanoi åt att lära sig några enkla fraser på vietnamesiska. Att resa med en guide underlättar och rekommenderas varmt.
Denna helg har jag förmånen av den bästa guide man kan ha. Jag kallar honom professorn för hans kunskap om folk och natur. Som tolk klarar han förutom vietnamesiska och engelska sitt eget språk tai, Vietnams näst största språk men besläktat med thailändska och laotiska. Han kör som de flesta andra en modern skoter på 125 kubik och jag sitter på min ryska arbetshäst. Det är det billigaste mög man kan hitta och förutom rika västerlänningar som köper långfärdsrenoverade motorcyklar i Hanoi för några hundra dollar, används Minsken mest av fattiga bergsbönder som behöver ett fordon som kan transportera fem fullvuxna grisar, 250 kilo ris, bambu nog att bygga ett hus eller hela släkten. Denna motorcykel bygger mycket av sin popularitet på att vara känd för att den är lätt att reparera precis överallt, vilket stämmer. Det som inte alltid sägs rätt ut är att saker som är kända för att vara lätta att reparera, har en tendens att ständigt gå sönder. Trots det är det ett utmärkt val för långfärder på Vietnams landsbygd, just eftersom det alltid går att hitta reservdelar och mekaniker till den enkla konstruktionen.
Vi har åkt i väg för att titta på urskog. Det blir en dagsfärd från Hoang Su Phi till provinsen Ha Giangs huvudstad som logiskt nog heter Ha Giang. Härifrån utgår en tur som har blivit det yttersta målet för många äventyrsturister i Vietnam. Så långt norrut det går att komma i landet går en dramatisk vägslinga på 300 kilometer till distrikten Dong Van och Meo Vac. Körningen tar minst två dagar och leder över dimhöljda vägpass på 1 500 meters höjd och genom små byar där söndagens marknad ser ett tillskott av folk som kommit vandrande i dagar för sälja och handla. Årets absoluta höjdpunkt äger rum den 27:e dagen i månkalenderns tredje månad, då en spektakulär "kärleksmarknad" hålls i Meo Vac. Hit kommer ungdomar av olika folkslag vandrande långväga ifrån för att hitta en partner. Här utgörs största delen av befolkningen av hmongfolket, kända för sin extremt komplicerade musik. Liksom många andra folkslag i norr är de även kända för att gilla starka drycker. Både musikaliteten och törsten får fullt utlopp under denna speciella marknad. Att göra denna resa i det yttersta norr kräver tillstånd från polisen i Ha Giang, vilket är en formalitet men något som måst klaras av. Fördelen med att ha en guide är, än en gång, svåröverskattad.
Men vi ska inte till Meo Vac. Vi letar i stället efter urskogen vid berget Tay Con Linh. Jag vill se ett stycke orörd djungel, där träden är giganter och primater gömmer sig i bambusnåren, bland dem några av världens sista svarta gibbons. Det visar sig dock att ett dimlock lagt sig som en tjock ärtsoppa över berg och dal. Man ser knappast handen framför sig. Dessutom kryper temperaturen så här på vintern ner mot nollstrecket. Det är ruggigt. Hela mitt projekt är ett fiasko. Men det vänder, tack vare lokal gästfrihet.
Vi blir bjudna på lunch i ett daohus. Dessa hus är byggda på styltor för att komma upp från marken. På så vis blir det mindre fuktigt och riktigt hemtrevligt. Golvet består av drygt en meter breda golvplank, från just sådana giganter till träd som jag önskat mig se. Det är ett rikt hus med en liten fiskdamm utanför dörren, där en del av middagsmaten hämtas pinfärsk. Över dammen hänger resterna av förra årets pumpor på bambuspaljéer, och årets plantor har just börjat växa.
Vi sätter oss först vid elden för en kopp te, innan det är dags att flytta över till mattorna som lagts ut för lunch. Kvinnorna och barnen äter för sig. Enligt en fastlagd ritual skålar alla först tillsammans, och dricker ur glasen. Sen skålar värden med viktigaste gästen. Så fortsätter det i hierarkisk ordning, alltid parvis, alltid dricka ur - om den inte är en betydligt yngre som inbjuder en äldre person att dricka. Först äts köttet och grönsakerna, först mot slutet av måltiden kommer riset.
Vi pratar om allt möjligt. Det visar sig att en av de unga männen runt mattan är tjugotvå, men har varit gift sedan han var tretton. Hans fru är dock åtta år äldre och de har två små barn. Sån är traditionen bland dao, som ofta har äldre fruar. Eftersom fruarna flyttar till mannens hus och måste betalas dyrt, är det bättre om de kan arbeta. Att gifta sig med en äldre kvinna är otänkbart bland majoriteten av vietnameserna, de patriarkaliska och pryda kinh. Jag påpekar att min egen fru också är äldre än jag, vilket mottas med glädje. Under ett långsamt ätande och framför allt drickande av den hembrända cassavaspriten blir vi allt bättre vänner.
Dimman övergår sakta i regn, och vi tar farväl. Vägarna är tomma och asfalten nylagd så det går fort. Vi svänger av vid vägkorsningen där rakt fram innebär 350 kilometer till Hanoi och kör upp längs serpentinvägen hem till Hoang Su Phi. Det är en väg som i vyer slår allt jag sett. Men den branta stigningen från 100 meter över havet till pass på över 1.000 meter med ständiga svängar gör vägen farlig och dödsolyckorna många. Från berget rinner leran ner över asfalten och gör den såphal.
Jag lägger in tvåan och gör en brant högersväng uppför ett brant vägavsnitt. Jag tänker att just här är det lätt att det sker en olycka. Just då ser jag i ögonvrån hur en enorm lastbil kommer vrålande nerför berget och skär kurvan snävt. Jag gör en instinktiv undanmanöver och utan att jag har en aning om vad som händer ligger jag plötsligt i diket, med lera och regn forsande över mig. Jag har inget som helst minne av själva olyckan, men reser mig upp och konstaterar att de grova byxorna trasats sönder vid knäet och blodet forsar. Efter lite första hjälpen och några sparkar för att få motorcykelns styre i någorlunda rät vinkel är det dock inte värre än att vi kan fortsätta de sista milen hem. Jag hade tur, och dessutom hjälm och mc-jacka. De djupa reporna i hjälmen blir en rejäl tankeställare. Skrikande bromsar är också en del av Vietnams soundtrack, ett man gör bäst i att försöka undvika.
Vi kommer hem och jag får en varm dusch. Snart ligger jag i sängen, lycklig över att vara vid liv och dessutom ha upplevt ännu några dagar i dessa omväxlande berg. För en gångs skull är Vietnam tyst. Nästan. Det enda som hörs är det märkliga ljudet av trä som sakta kläms samman som i ett skruvstäd tills fibrerna brister. Någon knaprar, knaprar, knaprar. Det är den träätande larven i garderoben, som dygnet runt, outtröttligt, smaskar sig igenom plankorna, för att en dag komma ut som fjäril.