"Petra är ett underverk av samma dignitet som de egyptiska pyramiderna.

Namnet kommer från det grekiska språket och betyder klippa. Vi vill pröva möjligheterna att vandra häromkring, och de historiska minnesplatserna är naturliga mål. Februari är en bra tid om man vill undvika påfrestande ökenhetta. I sällskap med beduinen Ibrahim vandrar vi genom staden och kan konstatera att detta världsarv är ett enormt stort friluftsmuseum som kräver långa promenader för att överblickas. Vi följer kanjonsystemet och kommer till en bred sänka mellan bergskedjorna. Här i stadens centrum finns några fristående ruiner, de enda i sitt slag som bevarats. Troligen bodde nabatéerna i hyddor och tält i denna del, väl skyddade mot angrepp, och kanske hade staden trettio tusen innevånare när den var som störst. Bergväggarna är perforerade av uthuggna gravkammare i den mjuka och färgstarka bergarten. På vissa ställen har mineralutfällningar målat klippan i regnbågens alla kulörer.

Nabatéerna härstammade från södra delen av Arabiska halvön och fraktade gods till hamnarna vid Medelhavet. Under förhistorisk tid hade de sina karavan-stråk förbi dessa berg. De tidigaste spåren av bosättning är från Alexander den stores krig, men det var först under århundradet före Kristus som nabatéerna förvandlade sina fasta bosättningar till en stenstad. När vi lämnar Petra blir det obanad terräng genom en klyfta som skär rakt igenom en bergsrygg. Denna bitvis snärjiga siq leder till en öppen sänka där beduinerna odlat upp marken. Vårt mål är en övergiven gravkammare och där väntar Awad och Hatem. Sittande på utlagda mattor i detta urgamla grotthål äter vi välsmakande beduinmat, medan nattmörker och kall luft lägger sig över nejden. Några vänner till beduinerna dyker upp och under kvällen deltar vi i umgänget mellan männen. Vid sovdags går vi ut till vårt eget tält som tagits med hemifrån, och som står rest bredvid grottan."