När det nu är dags för omtestning fyra år senare är scenförändringen total. Det är sommarsol, högsäsong och ledigt uppknäppta båtturister längs hela kajen. Lugnet har blåst bort med samma varma vindar som tagit segelbåtarna hit. Avgående skärgårdsbåtar trumpetar sina trestaviga stötar enligt tät tidtabell.

Waxholms hotell ligger mitt i navet och suset och duset blåser liv i Erik Lallerstedts vackra jugendbyggnad från 1902. Väl inne leder den ståndsmässiga trappan med dovt färgade originalpaneler och gammelrosa tapet upp till rummen, som i gengäld är moderna, små och effektiva. Dubbelsängen är 140 centimeter bred, här finns inte utrymme för något extra. Allt är fräscht och rent, men förhoppningsvis närmar sig en renovering. Handfatet är spräckt och väggarna bär stötmärken från resväskor.

Vi kryssar in i matsalen, som är högljudd och nästan fullsatt. Stora panoramafönster släpper havet rakt in till middagsbordet. Där stannar det dock. Lite salta stänk även på tallriken hade inte skadat.

För den som hade hoppats på skärgårdsmeny blir besviken. I weekendpaketets trerättersmeny ingår kalvfilé och inget annat, nystekt strömming, rödtungsfilé och hälleflundra får man läsa om i matlistan.

Middagen är okej, inte mer. En förrätt med räk- och kräftröra på kavring känns standard. Varför inte ge anrättningen lite spets, pepparroten anas knappt. Kalvytterfilén ackompanjeras av mozzarellatäckt potatis och apelsin- och tomatsås. Rätten är obalanserad och apelsinsmaken tar över. En varmrätt ska inte smaka romerska bågar.

Vid efterrätten lyfter det. Det är sällan creme brulée överraskar. Middagen igenom sneglar vi på den eka som står i ett hörn och lockar med hotellets sill- och strömmingsbuffé.

Då är det roligare att skriva om servicen. Den är rakt igenom utmärkt. Att serveringspersonalen måste dubbelkolla på en fusklapp kompenseras av lyhördhet och hjälpsamhet. Allt vi frågar om kan fixas, utan att vi känner oss krångliga. Ett uppriktigt månande om gästernas välbefinnande lyser igenom. Det betyder mycket för känslan av besöket.

Tiden ilar i väg i takt med pendelbåtarna som pilar kors och tvärs över fjärden. Att de inte krockar, tänker vi från vår takkupa. När skymningen sänker sig går tempot i land och tar in på nattklubben Kabyssen, i hotellets bottenvåning. Vi gör ett gästspel bland bratsfrisyrer och kragtröjor, entrén är gratis för hotellets gäster. Men i princip behöver vi inte besöka klubben för att känna stämningen. Den får vi på köpet i rummet på tredje våningen.

Så småningom somnar vi till det taktfasta dunket av nattklubbens basgångar, till stoj och jubel från uteservering och trottoarer. Att stänga fönstret är inget alternativ, nattens svalka från fjärden behövs efter en hel dags solgass på det svarta taket. Rummet är tryckande varmt.

Nej, man åker inte till Waxholms hotell för lugnet. Det är läget och atmosfären som drar. Vill man vila ut efter skrikiga småbarnsnätter får man åka någon annanstans, eller komma tillbaka med snön.