Spelmediet blir alltmer polariserat. Se bara på två av de största spelfenomenen på senare år.

Å ena sidan ”Modern warfare”-serien med sin apokalyptiska inramning, världsomspännande handling och explosioner i supersize­- storlek. Varje del kostar hundratals miljoner dollar att skapa och intäkterna räknas i miljarder – vilket har fått Hollywood att skruva på sig.

Å andra sidan ”Angry birds”. Detta osannolika popkulturfenomen som kläcktes ur ett litet spel till Iphone. I dag omfattar det allt från långfilmsmanus till pyjamasmönster, men som spel betraktat är det fortfarande en bagatell. Utvecklingskostnaden är försumbar. En spelomgång kan vara över på sekunder.

I det här klimatet, där de minsta spelupplevelserna krymper och de stora växer, är det en märklig känsla att spela ”Uncharted: Golden abyss” till PS Vita. En värld som jag vant mig vid att se uppblåst på en hel vägg med knivskarp upplösning, med mullrande flerkanalsljud, vilar plötsligt i mina händer.

Senast jag upplevde något liknande var när Sony krympte det grekiska ultravåldsspektaklet ”God of war” till PS Vitas föregångare PSP, även om det skedde innan portabelt spelande reducerades till munsbitsformat i form av appar för sju kronor.

PS Vita har marknadsförts som en Playstation 3 i fickformat, vilket är nästan sant. Sanningen är att det vore snudd på omöjligt – inte minst med tanke på batteritid och prislapp – att skapa en sådan maskin. Men eftersom skärmen befinner sig i gränslandet mellan smart telefon och surfplatta med sina fem tum, behövs det heller inte. Upplevelsen tangerar ändå marknadsföringsskrytet.

Visst är det imponerande att se Nathan Drake hänga i fingertopparna från en klippavsats och häva sig upp via lika silkeslena animationer som i Playstation 3-trilogin. Och visst kippar jag efter andan ett par gånger när jag står med ryggen tryckt mot ett klippblock och blickar ut över ett vidsträckt, detaljerat regnskogslandskap. PS Vita möjliggör imponerande scener som tidigare varit reserverade för våra vardagsrum.

Men det är andra egenskaper som håller mig kvar. Som maskinens många olika kontrollmetoder, som i många fall tycks vara skräddarsydda just för Nathan Drakes matinéäventyr. Förutom dubbla analoga styrspakar och den vanliga uppsättningen knappar är maskinen begåvad med en tryckkänslig skärm, dubbla videokameror, en tryckkänslig baksida samt ett inbyggt gyroskop.

I praktiken innebär det att jag bors­tar av tjocka lager damm från historiska artefakter med fingertoppen mot den tryckkänsliga skärmen, håller upp tunna pergamentrullar mot ett lysrör i rummet där jag sitter för att urskilja dolda tecken och paddlar kanot med långfingrarna som paddlar mot maskinens baksida. Bäst av allt fungerar skyttet, där gyroskopet avlastar de båda styrspakarna. Möjligheten att flytta hela maskinen decimeterlånga avstånd i stället för att med en millimeterrörelse försöka pricka en knappnålsstor yta gör underverk för precisionen.

Timmarna med ”Uncharted: Golden abyss” gör mig kluven.

Å ena sidan imponeras jag av hantverket. Det är uppenbart att Bend Studios under ledning av seriens upphovsmän Naughty Dog har genomgått samma påkostade process för att mejsla fram de mänskliga relationerna i ”Golden abyss”, som användes i Playstation 3-trilogin. När Nathan Drake lägger en hand på sin kollegas axel och börjar säga något för att snabbt avbryta sig själv förstår jag precis vad han menar. Skådespelaren Nolan Norths mänsklighet skiner igenom sitt polygon-alter ego som lysrörsskenet genom pergamentbiten.

Å andra sidan frågar jag mig om det här verkligen är vägen framåt för portabelt spelande. ”Golden abyss” må vara snudd på lika storslaget som sina fullvuxna förebilder, men det innebär också att jag tenderar att behandla det på samma sätt. Jag ger mig inte in i en eldstrid mellan två tunnelbanestationer, av rädsla för att missa den garanterat välspelade scen som följer. Men i min telefon, som jag ändå alltid har med mig, finns det en uppsjö av spelupplevelser som är skräddarsydda för att slå ihjäl just dessa fyra minuter.

Jag tar mig igenom den största delen av ”Golden abyss” i min favoritfåtölj, men hela tiden med den gnagande känslan att jag lika gärna hade kunnat spela på en tio gånger större skärm.

Så om PS Vita inte är en konsol för vare sig tunnelbanan eller hemmet, när är det meningen att den ska kännas oumbärlig? Jag kan föreställa mig att en Atlantflygning skulle passera betydligt snabbare i sällskap med Nathan Drake, men påminns då snabbt om den tydligaste nackdelen med att hålla en Vita i mina händer – batteritiden. Under gynnsamma förhållanden uppskattas den till mellan tre och fem timmar av Sony själva. I praktiken – är den lägre siffran mer realistisk.

Det finns förstås batteritillsatser att köpa till PS Vita, och visst kan det ibland vara klokt att spara telefonens energi till mer kritiska uppgifter än att skjuta slangbella på gröna grisar fem timmar i sträck. Men min skepsis kvarstår. Jag uppskattar både de jättelika matinéspektakel som de största spelen har utvecklats till och det portabla spelandets spontanitet – jag är bara osäker på kombinationen.

Man brukar säga att ingen ny spelmaskin är bättre än dess spel. Det stämmer fortfarande. Men i fallet PS Vita kan maskinens kommersiella framgångar också ge en fingervisning om vilken sorts portab­la spel som kommer att dominera 2010-talet.