En antiklimax kan ofta lämna ett mer bestående intryck än ett snyggt inslaget berättelsepaket. Avslutningen i äventyrsspelet Culpa Innata är abrupt och lämnar mig vadande i oroande trådändar. Man löser det mord man har utrett, visst. Men den mer personliga moralutvecklingen återstår att lösa.

Den kvinnliga protagonist man spelar är en liten men väloljad kugge i en stor statsapparat en västerländsk meritokrati där konsumism och libertinism omhuldas med en iver som leder tankarna till George Orwells dystopiska roman 1984. Utanför denna befästa superstat ligger the rogue states, såsom Ryssland och Indien. Där lever och verkar de andra i olika stadier av anarki.

Usch, hur kan man ens vilja komma i närheten av de där smutsiga människorna, säger hjältinnans väninna över en kopp kaffe. Hon syftar på emigranter från staterna utanför muren. Hade det varit ett tendentiöst spel så hade hjältinnan naturligtvis invänt mot detta, men det gör hon inte. Det är en del av hennes verklighet och kommer så att förbli.

Själv är hon ett hittebarn. I loppet av sin undersökning kommer hon att upptäcka icke-korrekta uppfattningar hos statens elit och en hel del fuffens på hög nivå. Hon beordras av sin högsta chef att inte gå vidare med detta en order som hon självklart lyder utan att ifrågasätta.

Hon löser mordet och den ytliga ordningen är återställd. Under ytan, bortom spelet, vilar frågorna obesvarade.

I eftertexterna skriver den turkiska utvecklaren Momentum att det vi spelat är en fiktion, men att den kan bli verklighet om vi inte ser upp.

Den sortens politiska, mångtydiga subtiliteter som Culpa Innata ägnar sig åt, är ovanliga i datorspel. Eventuella budskap brukar vara klara och tydliga, svarta och vita.

Till de subtilare spelen hör faktiskt Sid Meiers Civilization IV (2005), som fogar ett citat till varje teknisk utveckling man genomgår i spelet.

Det är svårt att inte se syftningar till pågående konflikter och världspolitiska frågor i dessa citat. Som i citatet som ledsagar upptäckten av liberalismen: Varje samhälle som är berett att ge upp lite frihet för lite trygghet, förtjänar inget av dem och kommer att förlora bägge. Statsmannen Benjamin Franklin, som står bakom det något förvanskade citatet, har kallats USA:s första diplomat.

Eller vad sägs om framsteget utbildning, som presenteras med: Ingen rikedom kan mäta sig med kunskap, ingen fattigdom med dumhet. Sagt av Ali ibn Abi Talib profeten Muhammeds svärson.

Det finns många fler exempel på mer eller mindre uppenbara tjuvnyp. Det sista framsteget kommer emellertid med ett lite dystert småleende. Framsteget kallas kort och gott future tech och ploppar upp med en av förre amerikanske vicepresidenten Dan Quayles otaliga grodor: Framtiden kommer att bli bättre i morgon.

Quayle representerar för övrigt den allra lägsta nivå av civilisation man kan nå i spelet.