Lejonen försvinner, tre i rad. Nästa är elefanterna. Aporna går inte att få bort. Var är nästa möjlighet? Tiden börjar rinna ut, ögonen sveper och djuren börjar skaka på skärmen. Sedan är det Game Over och blicken vandrar upp till hörnet där poängen står. Highscore under 200.000, nä, inte värt att ladda upp på highscorelistan. Men jag testar igen, denna gång ska jag slå mitt personbästa och klättra på listan över de bästa poängen i "Zoo Keeper".

Highscore, spelvärldens morot och piska, har visserligen inte en lika central plats i spelen nu som de hade när man spelade på arkadmaskiner och för ära - men de är lika levande nu som då. De har bara bytt kostym.
Nu har de lämnat den lokala maskinen i hörnet på Silja Line-terminalen och letat sig ut på nätet. Man slåss inte längre bara mot de snoriga ungarna i grannskapet utan möter hela världens samlade "Geometry Wars"-experter. Men moroten att hamna på toppen av listan är lika lockande nu som då, även om de drömmarna numera solkas av bra många fler poängpinnar som skiljer den bäste från en själv.

Det ligger i spelarnas natur att tävla, mot sig själva och mot and­ra. Att bli bättre, att klara en bana snabbare, att samla så många mynt det bara går. Det är vad allt går ut på - i grund och botten - även om mycket kosmetik och innovationer har gjort det mindre explicit.

I dokumentärfilmen "King of Kong: A Fistful of Quarters" (som om det finns någon rättvisa här i världen inom kort kommer att släppas på dvd även här i Sverige) får man en härligt nostalgisk resa till arkadspelens prestigefyllda high­scorelistor. De listor som i dag fortfarande är lika heta för entusiasterna som mytomspunna för oss snorvalpar som knappast var påtänkta när "Donkey Kong", "Ms. Pac-man" eller "Defender" var på tapeten i arkadhallarna. I filmen får man följa underdogen Steve Wiebe och hans kamp för att knipa världsrekordet i "Donkey Kong". Billy Mitchell - innehavaren av nämnda världsrekord - blir den ultraonda antagonisten som krossar Wiebes drömmar om att någon gång få lyckas med något genom fult spel och allmänna elakheter.

Vinklad och dramaturgiskt uppbyggd för att skapa spänning - visst är den det. Men det "King of Kong" framför allt visar är den passion som fortfarande finns för gamla klassiker och vikten av highscorelistor och världsrekord. Filmen åskådliggör en bit av spelkulturen. En bit av vårt gemensamma kulturarv. Highscorelistor på arkadmaskiner har inget med en populärkulturell retrovåg att göra. Det må vara nördigt och insnöat till tusen - men jakten på den perfekta poängen i nästan trettio år gamla arkadspel skiljer sig bara tekniskt från alla de achievements vi låser upp när vi spelar Xbox.

Det handlar fortfarande om att synas på highscorelistan - det har bara blivit knepigare att nå dit.