Det har pratats mycket om virtuella världar på sistone. Hur de virtuella världarna växer och att fler och fler människor väljer att tillbringa delar av sin fritid i en annan värld än den vanliga. Framför datorn rent fysiskt men mentalt ute i den där sajberspejsen som tycks lika lockande nu som på den tiden då William Gibson kom på ordet.
Det är väl kul - det är absolut inget fel i att utöka formerna för umgänge.
Det som däremot är lite knasigt är den numera rätt allmänna missuppfattningen att allt som har att göra med umgänge över nätet är spel.
Det mest solklara exemplet är det omtalade "Second Life". En virtuell värld där man har en avatar som bladar runt och hänger med andra. En värld där även företag visar upp sig, där det raggas, protesteras mot krig och dyker upp skandaler om pedofilhärvor. Ett minisamhälle helt enkelt.
Ibland blir man i egenskap av spelintresserad uppringd för att ge en kommentar om "Second Life" och när jag svarar att jag aldrig varit där hör jag hur det trillas baklänges av förvåning. Jag som verkar spela så mycket, varför intresserar inte detta mig? Svaret jag ger är enkelt. Det är inget spel.
Det handlar bara om att sällskapa. Visserligen kan man säkert spela sten, sax och påse med sina medavatarer om lusten faller på. Men för mig räcker det inte för att kalla "Second Life" för spel. För mig är det en avancerad chatt i 3D, ett supermaffigt forum. Inget fel på det - men att kalla det för spel skulle vara som att kalla en telefonkonferens för spel.
Själv tillbringar jag i runda slängar 30 timmar i veckan i en annan virtuell värld. Men anledningen till att jag vill tillbringa min tid där är att det finns utmaningar att anta, något jag kan göra bra, ett mål att nå - ensam eller tillsammans med andra. Ett incitament utöver de fantastiska 70 personer jag småspråkar med under tiden.
För mig är det enkelt. Det som gör ett spel till just ett spel är att det finns ett spelmoment. Inte att det sker i datorskärmens blåaktiga sken.