Spelvärldens första casuallinje är här. I veckan gick speljätten Electronic Arts ut med sin nya underdivision, "EA sports freestyle", som är tänkt att ge spelare som inte är varma i kläderna en enklare och lite mer lättsam entré in i sportspelen.

Med Freestyle siktar EA mot den konsumentgrupp som introducerades till spelvärlden i och med Wii. EA:s Peter Moore pratar om hur deras vanliga sportspel är lite för svåra och inte tillåter de nya, ovana, spelarna att direkt kunna plocka upp handkontrollen och spela. Inget instant fun för nybörjare alltså.

Electronic Arts är inte bland de största aktörerna på spelmarknaden utan anledning. Det är inte tur utan skicklighet som gjort att de hamnat där de är, och här ser de - som många andra - en helt ny konsumentgrupp rikta sina ögon mot spelen. Därmed uppenbarar sig såklart ett gyllene tillfälle att håva in lite extra klirr. Vilket sannolikt kommer att gynna spelindustrin till en början. Ju fler som spelar, desto fler köper spel och desto mer pengar blir det att utveckla spel för. Så borde ekvationen se ut. Och det gör den säkert också. Rimligtvis.

Frågan är bara vilka typer av spel.

Kanske kan det finnas en risk för att det satsas för blint på den nya konsumentgruppen, de potentiella kassakossorna, medan andra inriktningar glöms bort i lyckoruset. Finns det risk för att kassasuccéer som "Wii fit" kommer att sopa mattan med spel av mer klassiska snitt - som till exempel förra årets svenska framgång "World in conflict"? Faran finns ju att spelmediet, som ännu bara ligger i sin linda, lägger krokben för sig självt om allt för mycket krut satsas på digitala sportaktiviteter utifrån nyhetens behag, och att undersökningarna av till exempel dess berättarmässiga potential hamnar i en diffus periferi på en hårddisk någonstans i ett igenmurat nördrum.

Samtidigt får man väl inte glömma att spelmediet - just för att det ligger lindat - har möjligheterna att spänna, vrida, tänja och leka med gränserna för att se vad spel egentligen är. Kanske är det så att vi om tio år kommer att fnissa åt att vi någonsin var så blåögda att vi klassade Play­stations Eye-Toy som tevespel, eller att vi i vår enfald ansåg att "S.T.A.L.K.E.R." var något annat än en djupsinnig interaktiv berättelse.

Man kan ju misstänka att det behövs lite av alla inriktningar för att hålla debatter i gång, förväntningar flygande och uppfinningsrikedomen flödande. De stora blockbusterspelen måste få plats, de små independentspelen måste ges utrymme och uppmärksamhet och det bör finnas en linje för den ovana publiken.

Ny publik kan inte skrämmas bort av för komplexa grepp, då sinar så småningom spelkassan och än färre unika spel får möjlighet att bli verklighet. Det måste fortsätta finnas en sund mix eftersom det vore högst olyckligt om alla sprang på samma boll.