Man måste inte beväpna sig med hagelbössa och motorsåg. Man behöver inte vada fram i högar av nedkämpade mutanter, nazister, zombier, mafiosi, alver, drogkarteller, kolonialistiska intergalakter eller vad det nu kan vara för digital kanonmat som står på menyn.
Fast det är lätt att få det intrycket av datorspelen. De allra största produktionerna kan ofta karaktäriseras som på något sätt våldsamma – även om nu det faktiska våldet framför skärmen är ringa i jämförelse med exempelvis en bilförares i rusningstrafik.
I själva verket är de flesta datorspelen av mer fridsamt slag. Allt fler spelutvecklare ser det som en betydligt större utmaning att göra ett engagerande men barntillåtet spel, snarare än ytterligare en grafiskt intensiv vapenkarneval. Dessa spel ser man aldrig i butiken. Man har fått leta sig fram till utvecklarens hemsida för att hitta dem.
Men med ett uteslutande nätbaserat distributionssystem som numera fungerar kvickt och lätt, har independentspelen och de mindre braskande titlarna fått samma chanser att hitta sin publik som de stora aktörerna.
Dessutom har många av storsäljarna blivit så komplicerade att spela – ett större onlinespel liknar mer ett extraknäck än något annat – att marknaden för enklare så kallade casual games är lysande.
Man skall inte låta sig luras av kombinationen liten utvecklare/enkla spel. Det är tvärtom i denna undervegetation man hittar de mest briljanta lösningarna och idéerna samt också, naturligtvis, den högsta konstnärliga integriteten.
De flesta spelare har någon gång förlorat sig i ”Tetris” – ett genialt spel skapat av den sovjetiske programmeraren Alexej Pajitnov, som blev blåst på rättigheter och intäkter av såväl den västerländska kapitalismen som den sovjetiska apparaten. 2000-talets ”Tetris” heter ”Bejeweled” och är precis lika enkelt att lära sig och svårt att bemästra. Trots en i allt väsentligt statisk spelskärm fungerar sådana här enkla spel fortfarande, och får väl sägas vara spelens motsvarigheter till schack eller kortlek.
Men den rådande trenden tycks vara att hitta på så märkliga teman som möjligt, fast ändå grundade i mycket enkla premisser.
Ta ett spel som ”I-fluid”. Man har att föra fram en liten vattendroppe genom hotfulla vardagsmiljöer där varje matta, servett eller brödbulle innebär ett dödligt hot. Droppen blir en förlängning av musen och bjuder på nervslitande upplevelser. Förlåt mig, viskar man nästan efter att ha sett sin droppe förolyckas på salongsmattan.
Eller ta ”World of Goo”. Här leker man med lera – eller snarare med bollar av tänjbar, besjälad gummimassa, som skall användas som byggmaterial för att nå utgången. Hur fånigt som helst, och det fungerar. Som i många andra småspel av den här typen är det fysiken som spelar huvudrollen.
I ”World of Goo” excellerar motorn i att simulera hur ett alltför högt och klumpigt byggt gummitorn plågsamt sakta faller samman av sin egen tyngd.
I ”Obulis” gäller det att få små färgade kulor att hamna i rätt kärl. Kulorna hänger i allmänhet i kedjor som kan fås att svänga och strategiskt kapas. Kedjereaktioner kort sagt, i ett mycket meditativt och vackert spel med sobert dov färgpalett.
Lekfullheten är påfallande i independent-spel av det här slaget. Lekfullhet och personlighet som ger varje enskilt spel en särskild atmosfär. Det bisarra ”Space giraffe” är i princip en utveckling av klassikern ”Space invaders”, men varnar för psykedeliska inslag. Mycket hetsigt och långt ifrån meditativt. Liksom ”Geometry wars”, som kommer med underrubriken ”retro evolved” och mycket riktigt ger känslan av svettig arkadhall.
Men de verkligt häpnadsväckande vackra spelen heter ”Crayon physics deluxe” och ”And yet it moves”. Det första är närapå magiskt, när man med en krita ritar en tafflig låda uppe i himlen på en naiv barnteckning – och lådan ramlar ner när man är färdig. Eller ett streck eller en hammare eller vad som helst som kan få en liten röd boll att krocka med en stjärna.
Här finns inga färdiga lösningar. Det är som skaparen skriver i inledningen: ”Det är inte hur snabbt det går, det är hur cool lösningen är.”
Och så ”And yet it moves”, som påminner om en del bilderböcker för barn, där världen är ett collage av sönderrivna pappersbitar i olika färger och mönster. Genom denna värld skall man transportera en liten blyertsritad pojke, som mest liknar en skiss till Antoine de Saint-Exupérys ”Den lille prinsen”. Fysiken är hjälten här också, eftersom man kan vrida världen så att upp blir ner och väggen blir golv.
Samtliga dessa spel finns på nedladdningstjänsten Steam (steampowered.com) och kostar kring dryg enhundralapp. Där finns många fler. De flesta utan zombier.