Hur översätter man det så vanligt förekommande begreppet replayability? Omspelbarhet? Det är i alla fall vad många datorspel vill få oss att tro att de är. Omspelbara, som nya efter den första genomgången.
Det är inte så märkligt, med tanke på att de kostar uppåt femhundra spänn. Fem biobesök. Två tre nya romaner. Betydligt fler piggelin än jag orkar räkna ut.
Somliga spel har i och för sig ett mervärde. Onlinespel till exempel, där inköpspriset plus det månatliga abonnemanget - så länge det nu finns ett sådant - är en relativt ringa kostnad i jämförelse med den kvantitet underhållning man får.
Men om man tänker på singelspelen, för det är oftast de som propsar på att man kan spela samma spel flera gånger. Ibland till och med anstränger de sig för att engagera till omspel.
Ni känner till grejen. I strategispelen kan man spela USA eller Tyskland, ond eller god, människa eller insektsvarelse från Betelgeuse.
Äventyrsspelen skyltar med en miljard olika slut beroende på om man i den näst sista scenen väljer att öppna den röda dörren eller den blå. Simulatorerna … eh … ja - där kan man simulera något man inte simulerade förra gången man spelade. Typ satsa på tuffare vapen i stället för hårdare skrov på rymdskeppet.
Actionspelen? Tror inte det.
Men rollspelen då? Där borde väl incitamenten finnas för omspelbarhet?
Trots att det bar mig en del emot började jag i researchsyfte spela om det utmärkta "Gothic 3".
Tyskt rollspel. Gediget. Goda erfarenheter från första gången.
Det första alla märker när man skall spela om ett bra spel är att ungefär 99 procent av magin har försvunnit. Miljön, överraskningarna, hela konceptet är så välbekant.
Jag tänkte undvika att jämföra detta med till exempel romaner och film, men det går helt enkelt inte att låta bli. För faktum är att man är betydligt mer noggrann när man spelar ett datorspel, än när man läser en roman, ser en film eller teater, lyssnar på en cd.
Har man någorlunda noggrant spelat ett datorspel så känner man igen varenda grässtrå, varje hus, röst och uppdrag. Spelaren måste vara så oerhört uppmärksam på varje detalj. Ens liv och välgång beror på det.
När man läser romaner så kan man slarva, och man missar en mängd subtiliteter att återkomma till när man har växt till sig en smula. Smaka på formuleringarna på nytt, lyssna till nya undertoner. Bra filmer kan man se hur många gånger som helst och alltid upptäcka något man missade de förra gångerna, eller bara njuta av en hantverksskicklig scen.
Men spel.
Sällan blir det så tydligt att spel är en helt ny konstform som när man jämför den så kallade omspelbarheten med andra konstarter.
I flera bemärkelser.
Efter någon timme av frustration i "Gothic 3" eftersom jag inte hittade de förbannade örter som en alkemist ville ha, förmodade jag att det berodde på att jag ännu inte hade snackat med alkemist nummer 2. Jag visste ju att han var där och inte skulle flytta sig, så jag tänkte ta honom senare.
När jag sedan skulle gå in i den vidriga grotta jag i detalj mindes från första gången, för att bekämpa aggressiv ohyra, noterade jag snart att grottan var helt tom.
Liksom alla andra grottor i hela spelet. Ingen ohyra att förtjäna mina sporrar genom.
Vilket mycket riktigt innebar att ingen uppdragsgivare ville erkänna mina obefintliga prestationer eller ens snacka med mig, och vem kan klandra dem?
Antagligen berodde en del på att jag uppgraderat operativsystemet eller något, men vid det laget orkade jag inte bry mig.
Jag spolade "Gothic 3" ur systemet och lade mig att läsa Samuel Becketts roman "Molloy" i stället.
För 20:e gången.