Ryktet om den japanska spel­döden är kraftigt överdrivet.

Det är visserligen sant att det lilla öriket i dag är en spillra av den popkulturella stormakt som under 1980- och 90-talen totaldominerade spelscenen. Det senaste decenniet har i det avseendet varit en enda utdragen dödsryckning, där varje Tokyo game show (årets magra upplaga inräknad) har representerat ytterligare en spik i den snart färdigsnickrade kistan.

Det är också sant att den japanska spelindustrin sent omsider börjat anpassa sig till denna verklighet genom att förlägga utvecklingen av sina mest älskade serier hos mer tidseffektiva och teknikstarka västerländska spelhus. Vilket förstås bara påskyndar utvecklingen.

Men om den japanska närvaron i väst har avtagit, så omsluter spelmediet fortfarande Tokyo på ett sätt som hade varit alldeles otänkbart i Stockholm. Du har redan hört om hur Nintendo DS och PSP är en nästan lika vanlig accessoar som mobiltelefonen i tunnelbanan. Det gäller män som kvinnor, skolbarn som styrelseledamöter. Japanska pensionärer löser soudoko eller små bildgåtor.

Flärdfullt utsmyckade Iphones blir alltmer välrepresenterade, liksom Ipad, Nintendo 3DS och så småningom även Playstation Vita. All hårdvara som kan erbjuda 10-talets främsta monstersamlarsimulator, Capcoms omåttligt populära ”Monster hunter”-serie, är i princip framtidssäkrad.

Också om vi för ett ögonblick lyfter blicken från underjordisk pendling och portabel monsterjakt, så klarnar bilden av en hårt arbetande stad som ändå inte har glömt bort att leka. Från eftermiddagskaffet i robotsällskap på Gundam Café i elektronikdistriktet Akihabara, via den välsorterade retroshoppingen hos Friends och Super Potato, till kvällens första drink i 8-bitsmiljö – spelen är allerstädes närvarande. Just spelbarerna är ett eget kapitel, eller åtminstone ett eget stycke.

På B-Dash, 8 Bit Café eller 16 Shots dricker man omgiven av spelkuriosa i bleknad hårdplast, offrar ett par liv till en arkadmaskin fullständigt hänsynslös mot nedsatt reaktionsförmåga, väljer bland färgglada drinkar med namn sprungna ur spelhistorien (Ice Climber är isblå och värmer som en massiv pälskrage) och pratar spelminnen. Inte sällan har bordsgrannen en lång rad klassiker på meritlistan – tvärtom mot vad man skulle kunna tro kommer många stjärnproducenter hit direkt efter jobbet. Från en spelvärld till en annan.

Den kanske mest älskvärda av Tokyos många spelbarer – och den som bäst illustrerar hur stadens invånare förhåller sig till spelmediet – är Muteki Mario. Bland gröna rörlampor, skumgummisvampar och ett litet altare tillgängnat Nintendos rörmokare träffar vi den här kvällen uteslutande kvinnliga gäster utan någon koppling till spelvärlden – eller ens ett stort spelintresse. De minns ikonerna från sin barndom, någon beskriver att hon dras till den söta estetiken. Spelmediet är så tätt sammanflätat med övrig popkultur att allt verkar flyta samman. Och i ett samhällsklimat där de mest allvarssamma varningsskyltar illustreras med lekfulla små kattfigurer måste det kännas fullt logiskt att dricka drinkar i svampriket.