Susanne Möller: Trenden är att göra små förströelsespel i webbrowsrar. Spel som drar förbi en på jobbet i fem minuter.
Begreppet sellout har börjat vaskas bort från musikvärlden. Den smutsiga stämpeln har i decennier varit ett skällsord, men är i dag närapå ett minne blott: artister, stora som små, säljer sina alster till höger och vänster. Reklam, branding och t-tröjor. Spelvärlden har aldrig haft samma syn på sellout eller inte. Hela industrin har ur sammansvetsat underdogperspektiv slagits för att få kulturstämpel, i stället för att internbråka om vem som är mest elitistisk eller indie.
Reklamsponsrade spel har funnits länge. I vissa fall har reklamen gett ett skimmer av verklighet bland pixlarna. I klassiska ”California games” från slutet av 80-talet var till exempel en av sponsorerna det legendariska skatemärket Santa Cruz – vilket uppskattades av spelets publik som skrubbade sönder knäskålar i sommargruset på sina breda leksaksaffärsinköpta skateboardar. En ömsesidig vinst för spelet, skatekidsen och Santa Cruz.
Artistiskt sett är det autenticiteten med verklighetens reklam i spel som lockar. Bilspelen strävar efter så verklighetstrogna banderoller som möjligt, de rätta bilarna licensieras till spelet, däckmärkena finns på plats. Korsbefruktningen är ett faktum.
En biltillverkare avtäckte nyligen en kommande modell i ett spel i stället för på sedvanligt sätt på en mässa.
Pratar man sportspel så finns det i dag få spelföretag som inte insett vikten av att rekrytera rätt fotbollsspelare till sitt omslag, rätt boxare eller rätt basketspelare. Klappar på axlarna mellan sportvärlden och spelvärlden.
Musikspelen, som på bred front slog igenom med ”Guitar Hero” och ”Singstar”, är ett viktigt marknadsföringssätt för stora som små band. Får man som relativt okänt band med en låt på spellistan tycks succén vara given. Till skillnad från musikbranschens ljumma intresse för första ”Singstar” så står skivbolag och band numera på kö för att få in en fot i spelet. Räckvidden är enorm, spelarna en köpstark publik.
Men det är inte bara etablerade spel som fungerar som ytterligare en marknadsföringsfront. Företagen har de senaste åren insett potentialen av egna spel för produkter. Då pratar jag inte om stora vinter OS-spel eller ännu ett biofilmspel – de har funnits länge – utan snarare trenden att göra små förströelsespel i webbbrowsrar. Spel som drar förbi en på jobbet i fem minuter under tiden man väntar på att telefonkonferensen ska börja. En snabb upplevelse.
I takt med dessa så kallade casual-spels framgångar har mängder av småutvecklare gjort minispel på uppdrag av stora företag. En juicetillverkare marknadsför en kampanj med ett spel. En ny smak på ostbågarna ska nå en yngre publik – smäll upp ett spel för att skapa lite buzz.
Om det tidigare förhållandet mellan reklam och spel kan liknas vid produktplacering i en film, så är de senare snabba casualspelen mer lika reklamfilm på teven. Brödfödespel för företaget som utvecklar dem, ännu ett casualspel för publiken som klickar på dem.
Men jag undrar om inte de utvecklare som trängs på de alltmer fullpackade sajterna för små, kvicka indiependent- och casualspel inte någonstans, djupt nere i sina inre, med en liten antydan av avsmak i rösten muttrar för sig själva: sellout!