När en nypa kritik mot spel som företeelse når oss stackars maskrosbarn af spelvärlden slår vi ifrån oss som en väderkvarn mot vind: vi har inte gjort nåt fel. Vi har alltid varit påhoppade. Sluta mobba oss.

Försvarstalen är så väl inövade att munlädret vårt tycks gå av sig självt. Hjärnan är för länge sedan bortkopplad, i stället är pupillerna vidgade, inte av skräck utan av rädsla att inte tas på allvar.

Ibland gömmer vi oss från påhoppen bakom vår storebror filmen. Han är minsann precis lika god kålsupare som vi! Se på scenerna i actionfilmer - se på tuttarna placerade i det gyllene snittet hela tiden. Och klichéerna är många, inte så fräscha. Så mycket skit - fy bubblan, så gör minsann filmen!

Säkert är det så. Men man kan fråga sig vad det har med spel att göra. Är inte det ett problem som filmmediet måste ta itu med? Något för filmens kritiker och vurmare att bråka om?

Det går inte växa upp om man hela tiden använder det bortskämda barnets catchphrase "Men alla andra får ju". Alla andra får ju, är inget argument: det är frasen som kryper fram ur den gråtsnorande näsan när man förlorat argumentationen, precis i slutet på det döende resonemanget. Med den typen av bekväma bortförklaringar skulle ju hela världen bli en curlingbana utan någon som tar ansvar.

Men i vårt försvarstal hittar vi mer än feghet och känsla av att vara offer. Vi hittar det som skapar enhet. Vi kanske inte är överens om hur kontrollen i det spelet är - men om någon försöker sätta sig på oss och påstå att spelet är för våldsamt så är förhållandet mellan oss sprickfritt. Bästa vänner för alltid. En yttre fiende ger anledning att hålla ihop. Så länge det finns vi (som spelar) och de (som inte gör det) behöver spelvärlden inte tyngas av inbördes problematisering av spel och spelkultur.

Nej, då kan vi fortsätta odla vår egen förträfflighet och i stället klanka ner på dem utanför de invigda, dem som kritiserar.

Jag hör hur ni knyter nävar och laddar shotguns - vad är detta för dravel? Hon är ju den första att springa och grina när folk smutskastar spelvärlden. Japp. Visst är jag inte sen med att fräsa och spotta åt okunnig kritik. Men jag vill inte köpa att vi spelare är offer. Jag vill inte köpa att vi måste gå i försvarsposition så fort någon som inte själv spelar nämner ordet våld och spel i samma mening.

För försvarstalet tröttar ut och det sätter punkt för så många oerhört viktiga debatter innan de ens har börjat. Det går inte att debattera med ett försvarstal, inget konstruktivt kommer ur en rädsla över att inte bli accepterad.

Förutsätt i stället att spel är accepterat som kultur. Förutsätt att folk inte kan vara sådana jubel­idioter att de tror att spel är farligt på riktigt. Eller tro att spel med 18-årsgräns är till för fromma små sjuåringar med lintottshår. Sluta tro att spelvärlden är ett offer - för det enda som kommer av att se sig själv som offer är att man blir ett. Lägg av med det. Tack.