Glädjande nyheter från stockholmska utvecklaren Dice. Efter den säkra succén med "Battlefield"-spelen arbetar de nu med fps - en förstapersonsskjutare.
Jaha, och? Jo i "Mirror's edge" är det meningen att tonvikten skall ligga på personen, inte på det där vapnet som brukar flyta omkring längst ner på skärmen i fps. Den kvinnliga huvudpersonen skall kunna ta sig fysiska friheter som aldrig förr i denna typ av spel.
De flesta av oss har ju stått där, även i riktigt sofistikerade spel, framför en låda som räcker oss till knäna. Hjälplösa och tragiska hjältar. Vi kommer inte upp, utan får gå runt.
Realism är alltid relativt. I tidiga fps som "Doom" kändes det som om man gled runt på rullskridskor med stelopererad nacke. Men man köpte det.
Mer irriterande var det med nästa generations spel, som skröt om att man kunde "använda miljön". Det brukade innebära att ett utvalt antal lådor och tunnor kunde slås sönder, kastas och beklivas - medan de allra flesta bara var en orubblig del av scenografin.
Dice kanske revolutionerar realismen, men det är svårt att säga om det kommer att innebära att spelet blir bra. Fel sorts realism är nämligen inte heller så kul. Det är bland annat därför som man inte längre behöver kånka omkring på mat och dryck och äta var sjätte timme i rollspelen, så som man tvingades till förr.
Det är också därför som man kan läsa i manualen till nya spelet "Two worlds" att en pil skjuten i motståndarens öga gör denne tillfälligt blind.
Tillfälligt blind? En pil från pilbåge, avlossad på tio meters håll rätt in i ögat på en oförsiktig bandit: tre sekunders blindhet.
För sakens skull - och kanske också för att påminna om att det är en del skillnad mellan spel och verklighet - borde alla actionspel ha ett tillval där man kan välja högsta möjliga realism. Framför allt krigsspel brukar ha en sådan funktion, där man faktiskt dör av ett skott i pannan, snarare än av fyra fem stycken.
Men den sortens fysiska frihet och hyperrealism hoppas jag att Dice inte överväger att insistera på "Mirrors edge".