Man läser ofta om hur onyttigt det är att spela spel. Förutfattade meningar berättar för oss hur försoffade, fula och samhållsonyttiga vi spelutövare blir. Tv- och datorspel är helt enkelt bara ett fördummande tidsfördriv som sakta för oss närmare avgrunden.
Det hjälper av någon anledning sällan att räkna upp de hittills kända positiva bieffekterna som en hobby som dator och tv-spel har. Forskare på området ser språkutveckling, ökad spatial förmåga, bättre reaktionsförmåga, problemlösning och - sedan onlinespelens intågande - även ständig träning i sociala strukturer.
Eftersom onlinespelen till sin natur kräver andra människor för att skapa en spelupplevelse kan man omöjligt klara sig igenom säg "World of warcraft", utan att ta hjälp av andra människor. De individuella spelarna är uppdelade i fraktioner och därunder gillen - spelarstyrda grupper - där vitt skilda människor klumpas ihop i sin strävan mot ett gemensamt mål. Ungefär som en arbetsplats om man ska hårdra det.
Under jul och nyårshelgen blev mitt gille över hundra medlemmar stort. Större än en småstads Lionsförening med andra ord. Hundra medlemmar betyder i stort sett hundra viljor och åsikter att ena. Att styra över en sådan skara kräver en ledare värd namnet. Man måste se till att medlemmarna trivs, man måste organisera vilka uppdrag man ska göra när och helt enkelt se till att alla drar åt samma håll. Lite som en chef skulle man kunna säga.
Det sköna med "World of warcraft" är att det är en fiktiv värld, det gör inte så hemskt mycket om man misslyckas. Man kan visserligen få sparken om man skulle göra bort sig, men det är ingen livsviktig inkomst som går förlorad. Se det som en testmiljö där den klassiska "trial and error"-taktiken faktiskt fungerar utan att error gör ont.
Det är kanske inte så konstigt att det numera dyker upp många historier från landet på andra sidan pölen, där arbetsgivarna ser det som en merit att den sökande har varit ledare för ett WoW-gille. Jag misstänker att det inte dröjer så länge innan samma kriterier gäller här, så snart bilden av spelande som onyttigt tidsfördriv mattats av.