Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Spel

Spelrecension: Fjärde delen i ”Fallout”-serien

Foto: Bethesda

I spelet ”Fallout 4” har Boston ödelagts av ett atomvapenkrig. Kristofer Ahlström lär sig att sluta ängslas och ser möjligheter till ljusning i ett samhälle efter katastrofen.

Spel

”Fallout 4”

Bethesda

PC, Xbox One, PS4

Foto: Och sedan då? Efter krigen och miljökatastroferna, när cancermutationerna sprids över den sönderbrända jordens yta, när genomsnittstemperaturen och vattennivån oåterkalleligt har höjts, vad händer då?

Så frekvent som larmen om krigshot och klimatkollapser har ljudit det senaste halvåret behöver man ingen rikare fantasi för att föreställa sig scenarion för själva domedagen – utan att i stället fundera på vad som följer i dess spår.

Det finns en etymologisk tolkning av det grekiska ordet ”apokalyps” som är väldigt intressant. Borrar man sig in i ordets beståndsdelar – ”apo” och ”kaluptein” – blir betydelsen ungefär ”låta dölja”.

Vad postapokalypsen, tiden efter det dolda, visar är alltså vad som återstår efter ett avtäckande, när vi ser vad som döljs under slöjan – tanken på civilisationen som en tunn vävnad över existensens kärna.

Kort sagt: i spåren efter kollapsen försvinner alla höljen och masker. Ur civilisationens aska kan våra verkliga jag träda fram. Få spel visar det tydligare än ”Fallout”-serien. För när samhällets hela regelverk har raserats, hur väljer vi att fortsätta?

En vanlig trop inom den postapokalyptiska storygenren är de individer som efter samhällets ras har valt att förkasta sin mänsklighet. De har avfärdat den egenskap som skiljer oss från djuren – förmågan att resonera – och omfamnat det primitiva urtillståndet där varje impuls förblir okontrollerad. De är stråtrövare, mördare, vildar; i ”Fallouts” världsbygge kallas de ”Raiders”, de som följer sina barbariska drifter och har anpassat sig till en regelfri, anarkistisk världsanda som fullständigt övergivit modernismens dygder. Även de som förskansat sig på andra sidan överlevnadsspektrumet lyder våldets dogmer: den militaristiska tech-sekten ”Brotherhood of steel” som med kvasireligiösa motiv vill utrota alla existenser som inte är mänskliga.

För att verkligen understryka detta brutala epokskifte inleds actionrollspelet ”Fallout 4” med ett rakt motsatt scenario, i en scen där huvudpersonen vandrar runt i sin förortsvilla; ett dockhem som hämtat ur ett fyrfärgstryckt annonsblad för familjelycka och borgerlighetens ymnighet. Här finns fru, nyfödd son, automatiserade hushållsnära tjänster. Men när kärnfamiljen sedan har rämnat, i spelseriens vida omskaldade kärnvapenkrig mellan USA och Kina, skymtar dessa fragment av Lyndon Johnsons hopp om ”The Great Society” – den infrastrukturella insats som skulle jämna ut Amerikas klassklyftor – bara som hånfulla fornlämningar i rasmassorna.

Liksom spelaren är fångad i ett mellantillstånd av vår egen verklighets samhällsnyttiga moral och ett anammande av spelvärldens våldsladdade prägel, belyser ”Fallout 4” klyftan mellan det som kunde ha varit och det som blev – både i det stora samhällsperspektivet och i den inzoomade personliga berättelsen. I en replik ungefär tio timmar in i spelet fångas själva essensen av detta: ”Du kunde ha blivit en fantastisk förälder till ditt barn. Men inte i den här fruktansvärda verkligheten.”

Föregångaren ”Fallout 3” utforskade symboliskt nog ruinerna efter det som en gång var den amerikanska maktens boning – Washington, DC – medan fyran utspelar sig i USA:s lärosäte Boston med omnejd, där ivy league-skolorna nu är sotiga, vittrade tegelkroppar utanpå multnande böcker; Walden Pond ligger här men den är så radioaktiv att geigermätaren knattrar som kulspruteeld bara man närmar sig, och stugan där Thoreau en gång bodde är försåtminerad. Över lag behandlar ”Fallout 4” effekterna av förlorad eller förvriden kunskap i ett samhälle där maktgirighet har tagit över: forskningsuniversitetet MIT, Massachusetts Institute of Technology, har blivit kort och gott The Institute, en autonom skuggorganisation som vill byta ut mänskligheten mot cyborger.

Det existerar inga goda sidor att liera sig med, katastrofen har påverkat alla till att sätta sin egen överlevnad främst, på bekostnad av empatin.

Men ett nytt inslag i ”Fallout”-följetongen är möjligheten att bokstavligen reparera samhället i liten skala. Att med knappa resurser bygga boningar och lantbruk åt den civila befolkningen. Som för att poängtera att kulturen återuppstår ur ordets ursprungliga betydelse (som i latinets ”colo”, att odla), snarare än genom teknologisk utveckling. Spelaren kan sträva efter en håll- och fruktbar väg medan de stridande fraktionerna slåss om smulorna av tekniken som en gång i tiden förintade nationen, och – som spelseriens kännetecknande tagline ”War never changes” ger en vink om – troligen kommer att göra det igen.

Spelets utmaning blir alltså att behålla den lilla spillra mänsklighet och det uns av godhet man kan uppbåda; kan den existera bakom slöjan, trots omständigheterna, trots omvärldens prövningar? Däri finns även svaret på frågan om vad som händer sedan. Att se kopplingen till vår egen samtid är inte svårt.