Finansvärlden bär stiliserade vallmor i knapphålen. Det är en varm och fuktig dag och en insamling pågår. Brittiska militärer i ökenuniform strosar omkring och skramlar med bössorna. Pengarna går till att stödja our boys och vallmon lyser röd mot de kritstreckskostymer och dräkter som bärs av storfinansens alfahannar och wannabes. Symbolvärdet är tveklöst: här går en conservative.
Samtidigt pågår demonstrationerna här liksom på andra platser i västvärlden. Kanske har den motståndssrörelse som började på Wall Street fått störst effekt här i London. Tältlägret utanför St Pauls-katedralen några kvarter från börshuset har lett till flera kyrkliga digniteters avgång och just denna onsdag rapporterar tidningarna att Londons biskop mött representanter för rörelsen och försäkrat att tidigare hot om avhysning dragits tillbaka. Det antyds att den anglikanska kyrkan och Wall Street-rörelsen delar värderingar.
Ärevördiga Financial Times ägnar stort utrymme åt protesterna mot finansmarknaden. Tidningen är annars en av de institutioner som brukar ägna högst en notis åt att klappa globaliseringsmotståndare och marknadskritiker på huvudet, om ens så mycket.
I onsdagstidningen skriver bland annat ärkebiskopen av Canterbury under rubriken ”Dags att ifrågasätta storfinansens idoler”. I samma tidning medger en av Storbritanniens ledande ekonomer — John Kay – att bilden av finansmarknaden som en hög giriga parasiter delas av långt fler än blott ”långhåriga före detta studenter utanför St Pauls” och att det kan finnas fog för att göra sig av med kapitalismens mer onyttiga aspekter.
När jag läser tidningen har jag precis stigit ut ur ett visningsrum och en demo för datorspelet ”Bioshock infinite”. Jag har sprungit genom delar av den svävande staden Columbia och sett den våldsamma motståndsrörelsen Vox Populi (Folkets röst) agitera med plakat och deviser grafiskt påminnande om den ryska revolutionens.
Columbia är Ken Levines skapelse.
Levine är ett av ganska få spelsnillen man kan namnet på. Hans meritlista innehåller spel som ”Thief: The dark project”, ”System hhock 2” och ”Bioshock”.
Han tar emot i en hotellsvit med utsikt över Hyde Park. Det finns en sekreterare i rummet också. Hon ser till att allt är cozy, hanterar kaffe, te och kylda drycker och kommer så småningom att diskret påminna oss om att det är fem minuter kvar tills det är Le Monde-teamets tur att intervjua.
När Levine ber henne googla fram en novell vi talar om (William Gibsons ”The Gernsback continuum”) är hon redan i gång bakom laptopen.
En storasyster. Jag har aldrig intervjuat någon som haft en sådan med sig.
Å andra sidan: ”Bioshock” (2007) har sålt i 4 miljoner exemplar à cirka 400 kronor styck. Räkna själva. Speluniversums stjärnor må vara mindre strålande än filmens och litteraturens, men ekonomiskt är de betydligt tätare.
Fast Ken Levine ger knappast intrycket av stormagnat. Han är 45 år, ledigt klädd och ganska obekväm när jag vill diskutera ideologier och politisk historia.
– Sedan den första demon för ”Bioshock Infinite” [BI] kom ut har jag blivit anklagad av extremhögertyper för att ha skapat en Döda-alla-vita-simulator, medan folk från vänsterkanten menar att jag med porträttet av Vox Populi-rörelsen demoniserar socialismen. Man ser det man vill se.
Och Ken Levine är van vid politisk kontrovers. Hans ”Bioshock” porträtterade de submarina resterna av ett libertarianistiskt samhälle grundat av en excentrisk miljardär. Efter hand står det klart för spelaren att utopin – modellerad efter den ryskamerikanska författaren Ayn Rands kultifierade så kallade objektivism – fallit på sitt eget grepp då den givit fritt spelrum åt en cynisk entreprenör som bara kört på utan systembevarande hänsyn.
Kan man se denna giriga skurk som en personifikation av just det som Wall Street-ockupanterna och biskopen av Canterbury motsätter sig?
Ken Levine nickar instämmande tills han inser att han lite väl tydligt bekräftar en ideologisk hållning och tittar bort.
Så för att återgå till den kommande uppföljaren: Vad är det Levine vill berätta?
– Utgångspunkten var det sena 1800-talets rövarbaroner och de tankar som utmanade dem. Så i ”Bioshock infinite” har vi två extremer som knuffar varandra allt längre ut i det extrema. Vi har The Founders (Grundarna) som är nationalistiska kapitalister, och Vox Populi som är vänsterrebellerna.
När man kommer in i spelet är det 1912 och moståndsrörelsen har precis vaknat och börjat formera sig. Den kommer att radikaliseras än mer av det brutala motståndet.
– Jag tänkte också en del på det tyska 1970-talets Baader–Meinhof-liga och hur den började som en ganska ordinär studentvänster och slutade i terrorism. Två ideologiska motståndare som började argumentera, satte hårt mot hårt och demoniserade varandra tills man började spränga byggnader.
Du kallar dem Baader–Meinhof. Det var en av huvudfienderna – mediejätten Springer – som döpte om RAF till Baader–Meinhof-ligan för att det lät mer gangsteraktigt än ideologiskt. Det fastnade verkligen.
– Det är ju typiskt för hur radikaliseringen fungerar. BI fokuserar mer på vart ideologier kan ta vägen än hur de börjar.
Den samhällsbärande fraktionen i ”Bioshock infinite” kallas alltså The Founders. Man behöver inte vara särskilt insatt i USA:s historia och samhällsliv för att associera till de statsbildande män som 1776 utarbetade och undertecknade Självständighetsförklaringen: The Founding Fathers.
– I spelet speglar The Founders den typiskt manliga, republikanska, gudsfruktande amerikanen. Men i dagens USA är tolkningen öppen om vad Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, George Washington och de andra egentligen menade och avsåg. Vem som helst kan åberopa de heliga männen, oavsett ideologisk ståndpunkt. Det var enastående, radikala tänkare, men med fel och brister som alla andra. Det är fel att göra gudar av dem.
Den som är bekant med Levines tidigare succéer vet att han tar det narrativa nivåtänkandet och de hypertextuella möjligheterna på allvar. Om spelarens verklighet består av sargade korridorer, dunkla salar och allehanda hot från felkopplade robotar eller libertarianer; så finns det också en teori i form av tappade dagböcker, graffiti, flygblad och annan understödjande litteratur som fördjupar berättelsen för den som vill. Det gäller också i hög grad ”Bioshock infinite”. För den som känner igen signalerna, det konstnärliga formspråket, de ideologiska syftningarna och historiska referenserna, lär spelet bli en synapsexplosion.
När jag frågar David Levine om inspirationer till den i himlen flytande övärld – Columbia – där allt utspelar sig, har jag Jonathan Swifts Laputa och den amerikanska exceptionalismen i tankarna. Men Levine nämner en annan källa: Erik Larsons dramadokumentära thriller ”Djävulen i den vita staden” om världsutställningen i Chicago 1893.
– Den täcker både erans optimism och dess mörka baksida. Det var en fantastisk, transformativ period där vetenskapen förändrade allt. På bara två decennier fick vi elektriciteten, bilen, flyget, filmen, telefonen och mycket mer. Man kan tänka sig vad detta gjorde med människors världsbild. It just blew their minds. Så självklart tänkte man sig att flygande städer var nästa grej, för varför inte?
– Så när vi hade den flytande staden Columbia tänkte vi vidare på USA vid den tiden. Det fanns två sorters optimism. Den ena var den tekniska, den andra var insikten om USA som fri och expansiv nation. Lägg till detta de nya filosofier och tänkesätt som växte i industrialismens fåror: socialism, kommunism, sufragettism och så vidare.
Vi pratar vidare om konflikterna i BI, som bland annat demonstrerar hur nationer i stress letar yttre och inre fiender. Invandrarfientlighet och patriotism är givna ledsagare i transformativa epoker och i spelet.
Här undrar jag var Ken Levine står i den historiefilosofiska diskussionen mellan Francis Fukuyama (Den liberala kapitalismen har vunnit och historien har tagit slut) och Samuel Huntington (Historien går i cykler). Han ansluter sig utan tvekan till den senare.
– Berättelsen i spelet har blivit mer akut sedan vi började skapa den för ett par år sedan, i och med Wall Street-rörelsen och allt som nu händer därute. Men det beror inte på att vi tittade i spåkulan då, utan på att vi betraktade historien.