Året var 2002 och under min 32 tums tjock-tv stod en stor vrålande svart låda. I min hand låg den största handkontrollen i mannaminne och orsakade kramp i tummuskulaturen. Det var där och då, med krampande händer, jag tog mina första ärliga, men ack så osäkra steg in i fps:ens värld. Det var där jag upptäckte att jag har roligare tillsammans.
Det finns vissa spel som gjuter sig fast i ens spelande, som skapar en bit av ens spelande jag. För mig är ”Halo” ett sådant. Utan det hade jag nog inte skakat av mig fördomarna mot fps som en genre för ensamvargar framför datorskärmen. Men där och då – i skydd av min kompis när plasman stod som spön i backen och våra sköldar var nere på noll – där och då upptäckte jag tjusningen med själva genren. Med ”Halo” kunde jag skala bort mina fördomar och se spelet för vad det verkligen var, känna det i kroppen.
På en sliten Ikeasoffa i en trång liten lägenhet med lattefärgade väggar förstod jag plötsligt. Utan den delade skärmen på vilken vi upplevde äventyret från början till slut hade jag nog aldrig gett det en chans. Att få hålla någon i handen, och på så sätt bli ledd in i en ny värld, gav mitt spelande jag ett självförtroende. Plötsligt såg jag att jag kunde bidra, att mina skott kunde träffa, att jag kanske kunde förstå mig på genren ändå.
Man säger att utan ”Halo” hade förstapersonskjutarna stannat kvar på pc:n och spelvärlden hade sett lite annorlunda ut. Utan ”Halo” hade min spelvärld varit mindre, tråkigare och en milstolpe tommare.