Sverige är bäst på barnkultur, det vet man ju. Exakt hur det kommer sig att man vet det vet man inte, men nog vet man. Böckerna, filmerna, serierna, teatern, brädspelen är i världsklass när det gäller kvalitetssäkrad barnunderhållning som även pedagogiskt medvetna föräldrar kan uppskatta.

Men hur är det med datorspelen? Misshandlade av medier och medborgargrupper på jakt efter något att skylla egna tillkortakommanden på, är spelen trots allt en realitet och ett självklart komplement till den övriga barnkulturen.

Hur väl passar då de svenska barnspelen in i den högkvalitativa traditionen? Mycket väl, men det beror inte i första hand på att just de svenska utvecklarna är måna om att tillsätta en hög dos nyttig pedagogik till spelen. Det är en internationell överlevnadsstrategi, eftersom konsumenter av datorspel för barn i första hand är högutbildade föräldrar som kräver alternativ till den allestädes närvarande skräpkulturens våld- och könsrollsorgier.

Dessutom är i princip alla datorspel i grunden uppbyggda enligt prestation-belöningssystemet, så att lägga in mattetal och ordkunskap i stället för helvetesdemoner och nazister, gosedjur i stället för bazookas, är en bagatell.

Vad som krävs är - som i all bra barnkultur - starka gestalter som man kan följa och engagera sig i. Och sådana gestalter finns det ju redan gott om. Astrid Lindgrens klassiska protagonister har sedan länge digitaliserats - nu senast i spelet "Apselut spunk", som samlar äventyr med bland andra Karlsson, Madicken, Emil och Pippi. Ludde, Pettson & Findus, Alfons, Pino och Rut & Knut är andra lyckade konverteringar.

Det är framför allt flickor som blir fokusgrupp för internationella barnspel. Rosatonade spel som är en enda röra av Barbie, djursjukhus, stallmiljöer och prinsesskläder. Pojkarna lämnas därhän, förmodligen för att man räknar med att de hellre spelar samma skjutarspel som pappa.

Där utmärker sig de svenskproducerade spelen: de låter barn få vara barn och inte små vuxna. Och de är för alla.