Att prata om kvinnor i spelbranschen är som att elefanta sig i en liten och välfylld porslinsaffär. Man kan bara konstatera att det är en av männen dominerad bransch, till antal och makt. Bara det faktum att Anna Bengtsson och Sara Roos skruvar lite lätt på sig inför ämnet, antyder att det inte är enkelt att prata om genus och spel utan att snubbla på stötestenar som kvotering och fördomar om spelvärlden och dem som arbetar där.

- Vi har blivit ett gäng på jobbet som haft lite tjejkvällar. Vilket egentligen är rätt ironiskt, eftersom vi är ungefär lika många "Fredrik" som jobbar här som vi är tjejer. Man skulle kunna ha haft Fredrik-kvällar lika gärna, säger Sara Roos.

Stockholmsbaserade Avalanche har runt 160 anställda, av vilka lite drygt tio procent är kvinnor. Som lead programmer har Roos övergripande ansvar för att den tekniska biten med programmering fungerar på ett projekt, eller som hon själv säger: så att vi får ihop spelet helt enkelt.

Hon tycker inte att Avalanche har en grabbig miljö. Snarare det motsatta.

- Det har väl kanske varit omognare tidigare, men folk har vuxit upp. Medelåldern höjs, och här på Avalanche har vi många killar som går och dansar på lunchen, vilket inte känns så himla grabbigt precis.

Anna Bengtsson är associate producer, medhjälpande producent, på samma arbetsplats och hon menar att det aldrig har varit till vare sig för- eller nackdel att vara tjej i en bransch full av män.

- För mig är det snarare så att det är solklart att jag bara är någon, en individ, som jobbar med spelutveckling.

Varför är det så få kvinnor som arbetar med spel då? Är det bristande intresse för tv- och datorspel, är det en för teknisk bransch eller är det bara så att få kvinnor ser spelutveckling som ett alternativ när de söker jobb?

- Jag vet inte varför det är så, för jag tycker att det skulle kunna vara en bransch för tjejer. Samtidigt ser jag det inte som ett självändamål att få in fler tjejer till branschen, menar Sara Roos.

- När jag under en period satt och rekryterade folk reagerade jag på att det var svårt att hitta tjejer. Ungefär en ansökan på femtio var från en tjej, och sen vill man ju ändå ta den som är bäst lämpad för jobbet, berättar Anna Bengtsson.

De förkastar bägge den myt som odlats, om spelutveckling som tungt teknisk och "übernördig".

- Klart man måste tycka att spel är kul för att jobba här, det vore bortslösat annars, men det är få som spelar varje vaken minut. Vi har massor av olika personligheter här, säger Anna Bengtsson och sveper med blicken över kontorslandskapet där små plastgubbar står uppradade på några skrivbord och strikt ordning tycks råda på andra. Hon fortsätter:

- Jag tycker det är konstigt att vi har få tjejer på traditionellt "mjukare" yrken som grafiker eller animatörer, om man jämför med hur många tjejer vi har som är programmerare här.

Bägge är överens om att fler tjejer som arbetar med spel skulle vara bra. Men om spelen skulle se annorlunda ut är Sara Roos tveksam till.

- Spelen sätts ju av speldesigner och förläggare. Förläggarna är de som bestämmer vilka sorters spel som ska göras. Kanske hade det sett lite annorlunda ut om fler tjejer var speldesigner, men fler kvinnliga programmerare skulle ge samma sak som i dag. Hon fortsätter:

- Och förläggarna i dag är lite rädda att avvika från den framgångsrika normen.

Anna Bengtsson frågar sig varför det finns så få kvinnliga protagonister, framför allt när branschen i stort verkar vilja få fler tjejer att spela.

- Om man tittar på vårt "Just cause" så är det väl ett typiskt grabbigt actionspel. Vilket kanske inte är min typ av favoritspel. Men jag vet att det är något som diskuteras i branschen, detta med "hur ska man locka tjejer". Jag tror att det kan vara lockande för tjejer att spela spel om man har bra kvinnliga karaktärer. Sen får man väl ta det hela med en liten nypa salt. Många av karlarna är ju muskelberg och inte så verklighetstrogna i sig, om vi pratar om kroppsformer. Men självklart är kvinnor och hur de representeras något som det fortfarande tänks för lite på och behöver jobbas mer med.

- Sen är det ju inte bara tjejer i huvudroller som det är brist på, fyller Sara Roos i: hur många färgade protagonister finns det i spelen? Det är ju inte bara tjejer som saknas.

Tror du att spelutvecklarna behöver en mer mångkulturell blandning?
- Jag tror att även om alla som jobbade här var färgade kvinnor skulle inte det avgöra hur spelen ska se ut, det ligger inte riktigt här. En stor del ligger hos förläggarna. För det är de som sitter inne med pengarna.

Ingen av de två tror dock på spel specifikt utvecklade för tjejer.

- Försök att göra ett bra spel så spelar nog alla, säger Sara Roos bestämt. Det skulle vara kul att göra ett spel som varken var tjejigt eller killigt utan som alla gillade. Sen vet jag inte, självändamålet, att locka fler tjejer, fortsätter hon och tystnar ett tag.

- Jag vet inte... det är väl säkert bra? För ekonomin i alla fall.

- Jag gillar ju brudiga spel, erkänner Anna Bengtsson och skrattar lite. Fast jag egentligen inte vill. Men jag gör det. Jag är inte så mycket för realistiska spel, utan gillar det mjukare och färgglada.

Brudigt eller inte är svårt att ta fasta på när det gäller kultur; vad "tjejigt" egentligen är eller om det ens är. Att prata om tjejer och spel är ju som sagt svårt. Bara det att jag väljer att prata med två kvinnor ur spelindustrin kan ju ses som kvotering, men hur ska man annars belysa den ojämna könsfördelningen? När det pratas om spelindustrin fokuseras det sällan på personer utan på pengar och produkter. Anna Bengtsson och Sara Roos är bägge kritiska till hur ensidigt spelföretagen visas upp i medierna: både i spelpress, dagstidningar och tv.

- Det som görs fokuserar ofta mer på spelet, en produkt och dess utveckling, och inte så mycket på arbetsmiljön, menar Sara Roos och Anna Bengtsson tar vid:

- Traditionella medier kommer hit med en inställning som gör att hela branschen beskrivs som ett lekparadis. En lekstuga. Det är så fel. Här har vi projekt som går över flera år, slukar hundra miljoner, och som ska planeras och struktureras. Detta är verkligen "serious business". Knappast att man sitter och leker.