De hoppades kanske att de skulle kunna få vår respekt.
De hoppades kunna skrämma oss till beundran och att vi skulle pipa av skräck när de hotade att överge oss för den internationella finansmarknad som de sturskt hävdade hungrade efter deras kompetens.
Om de inte fick mer pengar.
1997 publicerade ”101 svenska direktörer” en debattartikel i DN, som i stort gick ut på att de var värda sina löner och arvoden och mer därtill, och om det inte passade skulle de tacka ja till alla de enastående erbjudanden de dagligen fick från multinationella koncerner.
Även utan facit i handen (BP:s Carl-Henric Svanberg) framstod artikeln som något av det mest tragikomiska man kunnat läsa i modern tid. Med bara ett uns perspektiv insåg man ju att svenska styrelseproffs nog betraktades som sådana bara just här, i Sverige.
Lycka till i stora världen, tänkte man. Ha det fint och glöm inte att packa graningestället, ty det kan blåsa ganska snålt där ute. Hehe…
Visst är det lätt att raljera över vd:ar och styrelse-A-lagare. När konjunkturen går upp tar de åt sig äran och när den går ner är det konjunkturens fel. En svensk finansbolagist är raka motsatsen till rakryggad: en ytterligt feg och stillös svenne i övre medelåldern, med löjlig frisyr och en kostym som kostar 50 000 men på sin höjd är värd taxipengar.
Man hittar utan tvekan betydligt mer kompetenta bolagsledare i ”World of warcraft” (Wow) .
Det är inget skämt. I datorspelet ”World of warcraft”, liksom i de flesta andra så kallade mmorpg:s – massive multiuser online roll playing games – är marknaden lika tuff som cheferna är hårdhudade.
Det finns säkert ett par läsare som ännu inte är bekanta med mmorpg-begreppet. Vad det innebär är ett spel som spelas online av ibland miljontals spelare världen över samtidigt i en fantasivärld vars regler och förutsättningar ofta nog liknar de som gäller i vår egen.
En av dessa regler är den demokratiska kapitalismens.
Varor köps och säljs på den spelgenererade marknaden. Varorna anskaffas genom att man själv tillverkar eller utvinner dem, eller genom att man köper dem av andra spelare som tillverkat eller utvunnit dem. Dessa transaktioner försiggår på en auktion.
Det viktigaste i ett spel som ”World of warcraft” är emellertid att göra karriär, framför allt genom att utmana och besegra svårigheter i form av datorgenererade motståndare som utgör något som mest kan likna kapitel i en pågående berättelse. De svåraste av dessa motståndare kan man inte besegra själv. Man måste slå sig samman med andra spelare som har samma mål. Det är mer eller mindre hopplöst att försöka göra karriär i sådana här spel utan att slå sig samman med andra spelare.
Och det är här bolagen kommer in. För det är internationella storföretag som gillena i ”Wow” mest liknar.
I ”Wow” kallas de för gillen – ”guilds” – men de har andra namn i andra spel av liknande kaliber, och det finns minst ett trettiotal.
Ett gille startas av en person som vi kan likna vid den verkliga världens företagsledare. Det är inte ovanligt med 500 medlemmar i ett gille, vilket innebär att administrationen bjuder på en hel del problem. Vad det är fråga om, på de europeiska servrarna, är bland annat att samordna spelare från uppemot 50 olika nationer och nästan lika många språkområden.
Det är svårt. Jag vet, för jag var en gång någon sorts mellanchef i ett gille på ”Wow”. Det var en natt vid tretiden när plötsligt ett bråk bröt ut på gillets chattkanal. En israelisk värnpliktig shaman blev ideligen attackerad av en holländsk druid som var afa-aktivist i det civila. Israelen försökte värja sig med att han inte själv hade valt, men druiden från Amsterdam ville se blod.
Jag var den enda styrelsemedlemmen online. Jag varnade druiden tre gånger, och sparkade därpå ut honom från gillet. Dagen efter var det styrelsemöte – för att bibehålla allegorien: vad vi gjorde var att chatta – och jag fick hela styrelsen med mig.
Vi tog tillbaka holländaren någon vecka senare. Han bad om ursäkt, och var för övrigt en väldigt bra druid.
Det hände många fler saker. De flesta tog gillesledaren hand om. Det var en tjej som jag tror var engelsk och som var online 18 timmar om dygnet för att ta hand om sitt gille, sitt företag. Hon hade ett förhållande med den spanske ekonomichefen, fast de aldrig hade träffat varandra annat än i spelet.
Till hennes uppgifter hörde att samordna medarbetare från cirka 30 olika länder; uppfatta vad som var kulturella skillnader och vad som var individuella idiosynkrasier och hitta sätt att lösa dessa. Hon utnämnde en styrelse av underchefer, varav jag var en. Undercheferna hade hand om allt ifrån den gemensamma banken till de dagliga räderna. Själv hade hon högsta ansvaret för de diplomatiska samtalen med andra gillen, eftersom det finns uppgifter som är alltför svåra att lösa på egen hand.
Att se till att 40 personer i olika länder och tidszoner, och med ömsesidigt optimala förmågor och tillgångar som tillsammans utgör en slagkraftig styrka, befinner sig på samma plats vid samma tid och att därpå koordinera en minutiöst planerad tretimmarsoperation … det kräver sin man eller kvinna. Bara det att avgöra vem som ska ha triumfens krigsbytessvärd, när det finns tio ivriga pretendenter.
Ett par stycken hade hand om webbsajten, där interna meddelanden, turordningslistor, tips, nyheter och diverse kommunikation och allmänheter postades. Gillets bank sköttes med finess och alla gillesmedlemmar som fått tag på dyrbarheter de egentligen inte behövde deponerade dessa i den allmänna banken för det högsta godas skull. En mellanchef hade i uppdrag att rekrytera nya medlemmar utifrån behov. En annan såg till att varje medlem fick möjlighet att avancera på karriärsstegen och att ingen fick otillbörliga favörer.
Samtliga rapporterade vi till vår gillesledare, vår vd.
Det var alltid kris, alltid akut, alltid risker och chanser som måste övervägas.
Några år senare hörde jag att hon inte spelade längre; att hon hade fått barn. Jag spelar inte heller längre. Inte särskilt mycket i alla fall. Jag minns inte ens vad det där gillet hette, men jag kommer ihåg att diskussionen inför omröstningen om vad det skulle heta tog tio dagar.
I dag använder man – åtminstone i USA – detta att ha varit gillesledare i ett mmorpg i sitt cv när man söker anställning. Det anses där vara en alldeles utmärkt arbetslivserfarenhet. Jag har svårt att tänka mig en mer bärkraftig merit än att lyckosamt ha skött ett gille i ”World of warcraft” eller något annat av de rollspel som finns att välja mellan. Jag skulle nog vilja påstå att det slår högre än tusen studieår på Handelshögskolan.
Och man kan ju tillägga att hon, vår vd, aldrig någonsin tjänade ett öre, annat än rent virtuellt. Men hon fick vår kärlek, och behöver hon någonsin referenser så vet hon vilka 500 personer hon skall vända sig till.