Spelet om censuren

TV är det mest använda av bildmedierna hos unga konsumenter. Internet, tv- och datorspel kommer därefter, följt av video/dvd. Biobesöken är så få att det är svårt att hitta statistik om barn och ungdomar.

Besynnerligt nog är biofilmen också det medium som är hårdast reglerat, med obligatorisk statlig förhandsgranskning och möjlighet till förbud. I dag, när spelgrafiken nått närmast fotorealistiska nivåer, är det inte alltid lätt att veta om det man ser är filmat eller datorgenerat, inspelat eller spelat. Ändå gäller helt olika regler för bio, dvd och speldiskar.

Är det farligt med datorspel? Naturligtvis är forskarna oeniga. De allra flesta kan dock enas om följande: om det finns fler negativa effekter av spelande än försummade läxor, utebliven sömn och joysticksmärtor, så uppträder dessa endast hos ett mycket, mycket litet antal personer som redan lider av allvarliga psykiska besvär.

Det är alltså samma läge som inom forskningen om film: några skriker högt om skadlighet, några skriker ännu högre om yttrandefrihet medan det stora flertalet mumlar att de inte har en aning men gärna vill ha mer pengar till forskning. Ändå oroar sig både allmänhet och medier för skadliga spel.

Oron är begriplig - om än inte särskilt rationell. Såväl våldsamma spel som filmer avbildar ju händelser som är fruktansvärda när de inträffar i verkliga livet: krig, misshandel, död. Logiken blir alltså att eftersom det som visas är skadligt i verkligheten, måste det också vara skadligt att ta del av det i fiktiv form. Logiskt, men fel.

Hur ser då åtgärderna för att skydda ungdomen från spelens förmodat skadliga effekter ut? Pegi (Pan-European game information) är en organisation ägd av Interactive software federation of Europe, som är spelbranschens intresseorganisation. De innehållsdeklarerar spel med symboler som signalerar "våld", "sex" och dylikt.

Pegis åldersmärkning är helt frivillig - den distributör som inte vill ha den behöver inte alls lämna in det för granskning. Den kraftfullaste åtgärd man kan ta till är en rekommenderad 18-årsgräns. Att förbjuda spel är omöjligt.

I Sverige har vi Medierådet, en kommitté vid regeringskansliet som arbetar för att "minska riskerna för skadlig påverkan". Det gör man huvudsakligen genom upplysningsarbete. Någon lagstiftning om datorspelens innehåll finns inte. Men det har gjorts försök att använda lagstiftning om film för att åtala spel.

Det finns två olika lagar som reglerar förekomsten av våld på film. Granskningslagen (1990: 886) som gäller offentliga visningar (bio), och brottsbalken (16 kap 10b§) som gäller våld i andra rörliga bilder (video/dvd). De berör skildringar av sexuellt våld eller tvång samt närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld och tvång mot människor och djur.

Men det finns en grundläggande skillnad mellan de två lagarna. Medan brottsbalken bara beskriver ett olagligt medieinnehåll tar granskningslagen sikte på vilka skadliga effekter detta kan ha. Framställningen får inte godkännas för offentlig visning om den kan "verka förråande". Det är alltså inte alls olagligt att hyra eller sälja en förbjuden dvd - men den kan åtalas enligt brottsbalken.

Det var det justitiekanslern gjorde när han för några år sedan väckte åtal mot den ökända förstapersonskjutaren "Postal". I slutet av 2006 frikändes den svenska distributören, med besynnerliga motiveringar i domslutet. För det första menade tingsrätten att brott inte förelåg eftersom "Statens biografbyrå godkänt filmer som skildrar betydligt mera närgånget och utdraget våld grovt våld". Man hänvisade alltså till helt andra skildringar som grans­kats under ett helt annat lagrum och menade att detta är att jämföra med sekvenserna i "Postal".

För det andra påstod rätten att åklagaren måste kunna visa att de "åberopade sekvenserna är skadliga för dem som nyttjar spelet" för att kunna döma för olaga våldsskildring. Det är fullständigt fel. Det finns inga sådana skaderekvisit.

För det tredje och sista hänvisade man till Pegis 18-årsgräns på spelet. Pegi beskrivs felaktigt som inrättat av EU-kommissionen och eftersom EG-fördraget har högre status än svensk grundlag så kunde man helt enkelt inte förbjuda "Postal". Eftersom rättens beslut inte kan överklagas svarade JK med att be justitiedepartementet om en översyn av de aktuella styckena i brottsbalken och granskningslagen.

Där är vi i dag. Ett spel har åtalats och frikänts, på tämligen oklara grunder. Men hur kommer det att se ut framöver?

Med tanke på att det just nu pågår två statliga utredningar som på ett eller annat sätt berör frågan är det mycket svårt att sia om. Tryck- och yttrandefrihetsutredningen arbetar med att försöka skapa en teknikneutral lagstiftning på området. En annan utredning skall se över "granskningslagen och skyddet av barn och unga mot skadligt medieinnehåll och skadlig mediepåverkan".

Är det ens önskvärt med en ut­ökad statlig reglering av medieutbudet? Det finns mycket som talar emot och mycket lite som talar för. För det förs­ta är det en fråga om resultat. Det finns helt enkelt ingenting som talar för att en spelscensur skulle leda till förbättrad folkhälsa, gladare ungdomar eller bättre semesterväder.

För det andra är det en fråga om ekonomi. På Statens biografbyrå klarar tre halvtidsanställda censorer utan större problem att granska hela utbudet av biograffilmer. En granskning av spel skulle kräva enormt mycket större resurser

För det tredje är det en realpolitisk fråga. Sverige har en lång tradition av stark yttrandefrihet. Från politiskt håll man har inte gärna lagt sig i medborgarnas medie­konsumtion i hemmet: begränsningar av yttrandefriheten har i regel gällt offentlig spridning eller offentliga framföranden. Att i dag införa begränsningar av yttrandefriheten skulle med all sannolikhet innebära en rejäl minuspost på det politiska förtroendekontot för alla utom kristdemokraterna. Men det är förstås en helt annan historia.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut