”Afro Samurai”

Ett stilistiskt fullgånget spel blir automatiskt inte ett bra spel. Det kan man med ”Afro Samurai” i bagaget konstatera. Ibland är det nästan så att det snygga, übercoola spelet kanske snarare stöder sig just på sin coolhet och låter alltför mycket annat falla mellan stolarna. I ”Afro Samurai” finns alla ingredienser för ett lyckat spel; det är baserat på en visuellt eggande animeserie, bjuder på röstskådespeleri av ingen mindre än Samuel L Jackson och musik av RZA. Spelet är packat med attityd, det väller över en när skivan matas in i konsolen.

Men med attityd är bara halva segern vunnen. Med snygga gester kommer man bara en bit på vägen. ”Afro Samurai” är ett klassiskt hack’n’slash – med katanan i högsta hugg ska man skiva sig igenom runt tio timmar av oändliga fiendehorder, leka lite plattform och pussel samt få sig en dos av storyn i filmform.

Gott så. Om det inte vore för den stora bristen på skön rytm i hackandet och slashandet. I ett hack’n’slash spelar rytm och takt en stor roll, man vill känna den och spela den. I otakt blir spel­momenten platta, svårtillgängliga och ryckiga. Man söker ett flöde. Och även om det i spelet kryddas med kaxiga slagkombinationer och möjligheten att stiga i graderna så är det inte belöning nog för de stressade knapptryckningarna.

Alla hack’n’slash-spel behöver visserligen inte vara ”Ninja Gaiden”, med djupt och komplext fightingsy­stem, men ”Afro Samurai” hade tjänat på att vara mer finslipat än så här. Det gäller nästan alla element av spelet förutom just den stilistiska inramningen, som i sig är förträfflig. Som med så många licensspel får man känslan av att det har saknats tid, pengar och insikt för att kunna kräma ut ett riktigt bra spel.

Precis som med den liknande animeserien ”Samurai Champloo” och det spel som byggde på den, så är det ganska tydligt att vissa saker har sin plats – åtminstone om det inte handskas otroligt varligt längs vägen. Och att handskas varligt med något så sprängfullt med atti­tyd verkar vara svårt.