Den koreanska onlinesuccén ”Aion” har anpassats för den västerländska marknaden. Susanne Möller blir lite trött i svärdsarmen, men vill ha mer.
Att bedöma ett onlinerollspel några veckor efter att det lanserats är svårt, för att inte säga omöjligt. Det går knappt att göra efter ett år. Ett onlinerollspel är, och bör vara, ett dynamiskt och ständigt växande spel. Det förändras, utvecklas och invecklas – läggs till och tas från, allt efter spelarnas tycke och smak. Man kan titta på förutsättningarna och potentialen och därifrån sia om spelets framtid, men utan att veta med säkerhet hur det kommer att stå sig.
Och även om spelet i sig hade stelnat i den form det lanserades så spelar en annan parameter en enorm roll för onlinerollspelen: spelarna själva. ”Communityn”, gemenskapen, kring spelet är lika viktig som innehållet. Onlinerollspelen är sällskapsspel, och faktum är att man i stor utsträckning spelar det ”alla andra” spelar. Trots hajp och skyhöga förväntningar så kan servrarna eka tomma om ingen tar första steget och får andra att följa efter.
Så var inte fallet med ”Aion. Tower of eternity”. De första veckorna efter lanseringen var det ett enormt tryck med flera timmars serverköer och NCsoft, utvecklarna bakom spelet, deklarerade att de fallit offer för sin egen popularitet. Fortfarande är ”Aion” smockfullt med äventyrare som charmas av spelets påfallande tajthet.
Upplägget känns igen. Från andra mmorpg:er har NCsoft plockat goda idéer, och utan att uppfinna hjulet igen har man satt samman alla finesser till ett väl fungerande maskineri. Klasser, spelsätt, upplägg och funktioner är i stort sett vad vi är vana vid. ”Aion” är lättillgängligt och håller nybörjaren i handen samtidigt som det låter veteranen otyglat härja friare. Bara en sån sak som att man kan välja hur mycket hjälp man vill ha med de uppdrag man åtar sig visar på ”Aions” varierade svårighetsgrad.
Det är däremot inte enkelt. Det tar sin goda tid att komma upp sig och efter ett tag gör sig spelets sydkoreanska ursprung sig påmint. De koreanska spelarna är vana vid, och föredrar, grindande – ett ofta monotont ihjälslående av fiender – till skillnad från den västerländska publiken, som vill avancera genom mer kreativa och varierade uppdrag. Eftersom ”Aion. Tower of eternity” är utvecklat i Korea men med ambitionen att slå stort även i väst, blir spelet anpassat åt båda hållen.
Lite som ett mellanmjölksalternativ.
Precis som med kärnan i spelet: PvPvE. Player vs player vs enviroment. En hybrid av de spelsätt som onlinerollspelen brukar bjuda på. Det märks först sedan man nått nivå 25, då man kan få komma till The Abyss: spelvärldens mitt där de båda spelbara fraktionerna Elyos och Asmodian möter både varandra och en tredje, datorstyrd, fraktion. Men att komma dit tar tid, att avancera är som sagt segt som sirap. Vilket förvissor utvecklarna står i begrepp att justera genom att bli generösare med erfarenhetspoängen för att låta spelarna snabbare komma till spelets kärna.
”Aion” är utan tvekan det vackraste onlinespelet just nu. Världen – som är delad i två: den solbadande delen Elysea och den ständigt skuggade Asmodae – är välmejslad, levande och otroligt fin. Österländsk fantasy när den är som tjusigast. Tyvärr känns den något begränsad, nästan avskärmad, och lockar sorgligt nog inte till utforskning.
”Aion. Tower of eternity” är en dryg månad efter lansering ett stabilt spel som, trots att det inte vänder upp och ned på mmorpg-genren, tillför något nytt. Det skiljer sig tillräckligt från konkurrenterna utan att avvika för mycket från de invanda mönster som vi onlinespelare håller kära. Det finns en solid grund att stå på, en grund som man faktiskt skulle vilja ha lite mer av.