Du har säkert hört talas om Det svenska spelundret, men har du fullt ut förstått ordets innebörd? Vad är det märkvärdiga i att Sverige, ett land som traditionellt varit framgångsrikt inom alltifrån mobiltelefoni till internetföretag, lyckas också med spel? Det märkvärdiga ligger i storskaligheten.
Låt oss sätta saken i perspektiv. ”Battlefield 3”, utvecklat vid Slussen i Stockholm, konkurrerar i höst på lika villkor med världens just nu mest framgångsrika spelserie, ”Modern warfare”. Ett par dagar efter premiären av BF3 hade förläggaren Electronic Arts skeppat över 10 miljoner exemplar till butikerna – av en produkt som kostar åtminstone tre gånger så mycket som en dvd-film. Det blir snabbt väldigt stora belopp. Bara reklamkampanjen kostar 100 miljoner. Dollar.
När jag träffade en av grundarna till svenska Dice, Patrick Söderlund, tidigare i år uppskattade han att ”Battlefield 3” – ett enda spel – omsätter mer pengar än den svenska filmindustrin gör under ett helt år. Det är med andra ord inte någon överdrift att tala om ett under.
”Battlefield 3” är på många sätt kulmen på den utveckling som pågått under ett par decennier. I botten finns den tekniktunga grund som gjort Dice till en internationell angelägenhet. Men det är också skickligt kompletterat med rent estetiska värden som svenskarna aldrig tidigare behärskat fullt ut. Många av spelets starkaste ögonblick uppstår – som ofta är fallet i spelmediet – i mötet mellan teknik och kreativitet.
Till tekniken kan vi räkna den spelmotor som fått det hemkära namnet Frostbite 2. Det är motorn som ser till att husfasader kollapsar enligt Newtons lagar, att automateld gnager ned betongpelare till äppelskrutt av krokigt armeringsjärn och att himlen fylls av jaktplan och kryssningsmissiler under en intensiv multiplayerstrid. Dice har också lånat en annan teknisk landvinning vid namn Ant från Electronic Arts olika sportsimulationer. Det animationssystem som tidigare garanterat realistiska kollisioner på fotbollsplanen ansvarar nu för att soldater springer som människor i stället för robotar, att de lutar sig i språnget under en snäv manöver och – ofrånkomligen – att de faller naturligt när de blir skjutna.
Till tekniken kan vi också räkna en dramatisk, ofta kärleksfullt överdriven ljussättning med vackra signalfärger mot en realistisk botten av gråskala. Och inte minst: spelvärldens allra bästa ljud. Det finns kort sagt inget annat spel, i någon genre eller något format, som låter bättre än ”Battlefield 3”. Det ettriga kulsprutesmattret, de dova explosionerna, orderropen över slagfältet – allt blandas i en nyansrik och potent ljudbild som blir ett lika viktigt strategiskt redskap som händelserna på skärmen. En del av hemligheten bakom ljudet är så kallad high dynamic range. På samma sätt som spelgrafik – ”Battlefield 3” inkluderat – framgångsrikt har börjat simulera det mänskliga ögats anpassning efter olika ljusförhållanden, simulerar Dice också örats unika egenskaper. En kraftfull explosion lägger sig inte bara som ännu ett lager över svagare ljud, utan dränker dem fullständigt så att de för ett ögonblick inte går att höra. Det skänker en sällsam dynamik och livfullhet till ljudet.
De rent estetiska värdena i ”Battlefield 3” omfattar manus, dialog, tempo och dramaturgi. Inslag som traditionellt varit den multiplayer-fokuserade Dice-studions svagaste kort. I jämförelse med den intill perfektion slipade och balanserade multiplayerdelen av ”Battlefield 3” är det kanske fortfarande så, men historien om försvunna atombomber och internationell terrorism är ändå seriens tveklöst tätaste. Liksom förlagan ”Modern warfare” lutar den sig mot spektakulära scener, men ständigt med en sansad, nedtonad känsla. Om inte ordet var så hopplöst mellanmjölksdoftande skulle jag beskriva Dices regi som alldeles lagom.
Men det är alltså i mötet mellan hårda och mjuka värden som magin verkligen uppstår. Som under ett briljant nattuppdrag där jag växlar mellan att smyga över hustaken och bereda väg för mina vapenbröder genom ett värmekänsligt kikarsikte. Luftvärnseld lyser upp himlavalvet och blottlägger silhuetten av en vidsträckt stad. Palmträd, radiomaster, skyskrapor. Under adrenalinstinna ruscher tvingas jag ned på gatunivå, ömsom smygande längs husfasaderna, ömsom involverad i dödliga skottväxlingar.
Grafiska muskler möter kreativt hantverk i en av årets hittills största spelupplevelser. I sanning ett svenskt spelunder.