Det är lite som att stiga in i ett 5 000-bitars pussel från Ravensburger – en snöig alpkuliss mot en klarblå himmel. Bortsett från krutröken, granatsplittret och kriget, vill säga. Svenska utvecklarna Dice vet att det handlar om balans. Vackra vyer som balanserar den intensiva action som pressas ut ur ”Battlefield. Bad company 2”. Balans mellan vapen, fordon, fiender och banor.

Den bästa balansen finns online. För i singelspelarläget händer inte mycket utöver det man kan förvänta sig av ett skjutarspel 2010. Det är en relativt medioker historia om massförstörelsevapen i felaktiga händer, som förvisso bjuder på välregisserad action med bra rytm och på karaktärer utan speciellt mycket djup – precis som vore det en actionrulle från det sena åttiotalet.

Men inte mycket mer än så.

”Bad company 2” kastar sig inte loss från genren; spelet harvar vidare i de hjulspår som Battlefieldserien och genren i stort har plöjt upp under årens lopp, och förfinar diskret det numera vä­loljade maskineriet. Visst är det väl lite nytt och friskt att lådan jag använder som skydd faktiskt går i tusen bitar av raketerna som skjuts mot mig – förstörbara miljöer kan låta som en axelryckning men tillför en viss spänning i ett vanligtvis inrutat spelande. Men det är inga extravaganta utsvävningar utan helt enkelt mer av det som bevisligen fungerar och säljer.

Nej, det är inte singelspelet som intresserar. Det är inte för en fascinerande kampanj man spelar ”Battlefield. Bad company 2”. Det görs klart redan på spelkartongen med devisen ”Defining online warfare”.

Det är alltså online det händer. Online som spelet lyfter. Inte för att det inför något för genren makalöst nytt eller omvälvande, utan just för det som Dice gör bäst: balansen.

I stället för en uppsjö olika spellägen, extradelar, banor och så vidare har ”Battlefield. Bad company 2” bekväma begränsningar som har tillåtit Dice att fokusera och förbättra det som hela tiden har varit seriens storhet. Frasen less is more må vara utsliten – men här är den högst relevant. Åtta utmanande, levande banor (eller tio om man lägger rabarber på de två som finns möjliga för nedladdning) som låter striderna dynamiskt leka utan att forsla spelarna in i fåror för att få till ett flyt i fajterna.

Banor som känns som om de slitits sönder av krig blir som stora lekplatser där fantasin får flöda kring hur man vill spela dem. Förutsättningar ligger och väntar på att tas till vara. Dice balanserar knivskarpt. De fyra olika klasserna, fotsoldat, ingenjör, sjukvårdare och spanare, bygger en dynamik inom laget som blir än mer spännande ju mer man spelar och bygger upp sin karaktär, oberoende av vilken klass man vill spela för tillfället.

Det som står på förpackningen, att Dice med ”Bad company 2” definierar onlinekriget, är med and­ra ord ingen lögn utan stämmer i högs­ta grad. De har tagit all sin erfarenhet och kunskap om hur man bäst ställer spelare med och mot varandra och därifrån byggt sitt bästa onlinespel hittills. Det vidhäftande singelläget är förvisso inte på något sätt illa, men jämte en briljant onlinedel känns det som dåligt sällskap.