Fantastisk filosofisk action. "Bioshock" är ett fantastiskt förstaperson-skjutar-spel. Magnifik grafik, bubblande spänning, ändå är det storyn som kittlar bäst.
Rapture, en klämkäck utopi på havets botten där den filosofiska objektivismen utvecklats till fullo. Vacker art deco-arkitektur och en femtiotalets positiva framtidstro ramar in de intellektuella invånarna, som sätter sig själva i första rummet och avfärdar altruismen. Med vetenskapens hjälp ser de genmodifikation som vägen till den perfekta världen. Men havet över deras huvuden tränger sig på, de inglasade gångarna knarrar oroväckande under dess tyngd, något är ruttet i Rapture.
Spelaren landar i undervattenstaden sedan utopin gett vika. Instängd och strandsatt med enda önskan att komma därifrån famlar man efter alla möjligheter. Den spillra av befolkningen som fortfarande kan kallas mänsklig erbjuder dig sin hjälp i utbyte mot din. Men du förstår snart att de följer sin egen agenda och ser dig som ett simpelt verktyg för att spela ut sina rivaler.
Den del av Raptures befolkning som inte lyckats behålla sitt förstånd är alltså egentligen inte det största hotet, även om det är de som attackerar dig i de numera ruttnade rummen. Bortsett från att de ibland är irriterande aggressiva och otroligt skrämmande, så är de en sorglig spegel av utopins en gång blomstrande idé om den perfekta världen. Dessa tragiska varelser har blivit gen-junkies. De törstar ständigt efter Adam. Och genmodifikatorn Adam är roten till det ruttna i Rapture.
"Bioshock" genomsyras av en fantastisk stämning som brukar vara svårfångad i ett spel. Med sitt sätt att långsamt veckla ut informationskartan och låta spelaren uppmärksamt leta efter sin egen plats på den lyckas det bli mer av en psykologisk thriller än ett actionspäckat knyte, trots att det rent krasst är nervpillrande action i lagom jämn ström.
"Bioshock" är värt att överösa med beundran inför alla finesser, sättet det infriar alla förväntningar (och efter inofficiella föregångaren "System shock II" var de rätt höga) gällande grafik, spelmekanik och artdesign. In i detalj är det slipat, ingenstans brister spelet. Däremot finns det problem med kopieringsskyddet på PC-versionen, något som Ken Levine, "Bioshocks" pappa, lovat lösa.
Men trots att "Bioshock" på alla plan lyckas leva upp till, och överträffa, förväntningarna, och därmed skriva in sig i spelhistorien som ett av spelen som revolutionerade förstapersons-skjutar-genren (FPS), så är det storyn och det politiska perspektivet som kittlar mest. Det ställer frågor. Det överlåter till spelaren att reflektera över moraliska kakor som ska ätas eller has kvar. Ett gediget granskande av en filosofi och därmed självklart en ståndpunkt.
Mänsklighetens förfall är tydligt närvarande. De före detta aristokraterna rör sig i undervattenskorridorerna i misslyckade försök att imitera en mänsklighet på höjden av sin utveckling. Ganska snart står det klart att de fiender du möter har avhumaniserats för att själva överleva i Rapture, där människans allrådande förnuft övergått i djungelns lag. Men ingen är fläckfri. Själv är man på samma sätt nödgad att beträda samma väg som de andra för sin egen överlevnad. Genmodifikationen är nödvändig för din överlevnad, men hur mycket är du villig att offra av din mänsklighet?
Det är lätt att se att Rapture är filosofen och författaren Ayn Rands roman "Och världen skälvde" i inverterad version. I romanen krossas ett samhälle under kollektivet - i "Bioshock" krossas ett samhälle av individualismen. Ayn Rands ande är ständigt där, referenserna till hennes filosofiska skola haglar tätt; namn, propagandan på väggarna, uppdragen i sig.
Klart, detta är något som spelaren kan vara ovetande om. Man behöver inte sitta med en magisterexamen i filosofi för att kunna uppskatta "Bioshock". Utan den minsta kunskap om Rand kan man ändå se spelet som ett av de bättre FPS:en någonsin. Att man sedan på köpet får ett spel som utmanar och ställer frågor säger en del om spelkonsten och dess potential att tala med oss.