”Call of duty” är spelserien som bytte riktning och över en natt blev enorm.
Tillsammans med Electronic Arts ”Medal of honor” hade serien uteslutande fokuserat på andra världskriget, men lagom till den fjärde delen lade utvecklaren Infinity Ward till undertiteln ”Modern warfare” och satte försäljningsrekord.
Det var inte bara löftet om intensiv, högteknologisk krigföring som lockade ofattbara 13 miljoner människor att köpa ”Call of duty 4. Modern warfare”, utan också en nydanande berättarröst. Spelarens alter ego byttes ut, fördes bakom ljuset och mördades kallblodigt – alltsammans utan att någonsin lämna förstapersonsperspektivet.
Resultatet var en mycket omskakande upplevelse som förändrade synen på spelnarrativ för gott. Såhär sa Emil Pagliarulo, en av grundarna till Bethesda och den spelutvecklare som av de flesta kritiker anses vara bäst i världen på att berätta historier:
–Jag vill mena att ”Call of duty 4” innebar en evolution för berättande i spelmediet. De flesta insåg det inte ens, de trodde bara att de spelade ett fantastiskt actionspel. Men det är ett fantastiskt actionspel delvis beroende på hur det presenterar narrativet genom spelmoment. Infintiy Ward får det att se lätt ut.
Inför uppföljaren har diskussionerna handlat om två saker: hur stort kan ”Modern warfare 2” bli, och hur våldsamt vågar Infinity Ward göra ett spel med potentiellt enorm publik?
Redan före premiären cirkulerade sekvenser från en rysk flygplats där spelaren tillsammans med en grupp terrorister med långa rockar och automatvapen skjuter ihjäl hundratals skräckslagna civila. Tagna ur sitt sammanhang är det naturligtvis hemska bilder, men som en del av upptakten till en komplicerad internationell konflikt känns det mer logiskt, om än svårsmält.
Sekvensen fungerar också som upptakt till ett spel vars främsta syfte tycks vara att just skaka om oss. Infinity Ward ägnar sig ständigt åt att skifta tempo, förråda oss, mörda nyckelpersonerna runt oss och arrangera extremt trängda situationer helt utan förvarning.
Min enda kritik är egentligen att berättelsen stundtals blir så splittrad att jag inte känner mig helt och hållet känslomässigt engagerad i enskilda personers öden, men helheten är i gengäld desto mer effektiv.
Jag förflyttas mellan fuktskadade oljeriggar långt ute till havs, köldslagen rysk tundra och brasilianska kåkstäder. Den ena stunden kör jag skoter, motorbåt eller jeep, för att i nästa lönnmörda i tysthet, hantera en stationär kanon eller precisionsbomba genom en svartvit, flimrande display. Vissa sekvenser varar knappt en minut innan någonting – tempo, perspektiv, omgivning – återigen skiftar. Det är en slags lyx som få utvecklare har råd att unna sig. I de fantastiska miljöer vi färdas genom hade de flesta dröjt sig kvar i timmar – Inifity Ward apterar i stället en bomb och befaller spelaren att omedebart utrymma.
Att Infinity ward är ett spelhus med gigantiskt självförtroende råder det alltså ingen tvekan om. ”Modern Warfare 2” är mycket våldsamt, men våldet sätts alltid i ett sammanhang. Det är mer intensivt än något annat spel jag spelat i år. Det är i all sin förödelse ändå vackert och välregisserat. Det lysande onlineläget kompletteras numera av korta multiplayeruppdrag under vinjetten spec ops.
Infinity Ward vågar med andra ord göra precis vad de vill och gå sin egen väg.
Så hur stort kunde ”Modern warfare 2” bli? Fem miljoner sålda exemplar under 24 timmar, och därmed större än någonting annat i spelhistorien.
Det är inte svårt att förstå varför.