Med sedvanligt buller och bång släpper Infity ward loss det moderna kriget. Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri.
"Call of duty" är inte längre en spelserie – det är en maskin.
Under spektakulära former lämnade i fjol flera av grundarna till "Modern warfare"-avknoppningen sin studio Infinity ward. Stämningar, motstämningar, förtal och förtäckta gliringar i medierna följde. För ett ögonblick såg framtiden för världens just nu mest framgångsrika spelfenomen osäker ut.
Sedan skred förlagsjätten Activision till verket. Nyckelpersoner byttes ut, budgettaket höjdes eller försvann och en nygrundad studio under ledning av stjärnskottet Glen Schofield ("Dead space") började arbeta med nästa del parallellt med Infinity ward. Under en period var en tredje, fjärde och femte studio inblandad i produktionen.
Det fanns bara en enda målsättning: levererera – och gör det i tid.
För oss som envisas med att se en kreativ uttrycksform även i riktigt stora spelproduktioner är det förstås frustrerande att enskilda människor visar sig vara så utbytbara. Samtidigt är det omöjligt att inte imponeras av den enorma rutin som Activision trots allt besitter. För trots företagspolitiken, de tunga avhoppen och relativt gröna nytillskotten, är "Modern warfare 3" exakt den väloljade komponent som "Call of duty"-maskinen behöver för att fortsätta dominera den viktiga krigsgenren i ytterligare ett par år.
Det korta men välregisserade äventyret kommer att tilltala en allt större och viktigare publik av söndagsspelare, samtidigt som den täta och perfekt balanserade multiplayerkomponenten garanterar fortsatt onlinedominans hos kärnpubliken. "Modern warfare 3" är inte spelet som ingjuter serien nytt liv. Det ser bara till att blodet fortsätter att pumpa runt i det jättelika ekosystemet.
För visst känns det här bekant. "Modern warfare"-serien har länge varit själva sinnebilden för spektakulär krigsaction i Michael Bay-skala. I Infinity wards värld räcker det inte med att en helikopter exploderar i skyn, den ska också dra med sig ett par skyskrapor och sänka en fyrverkerifabrik på vägen ned – gärna med spelkameran fastsurrad vid ett av rotorbladen.
För att hitta den bästa fonden till sina explosioner har studion i varje ny del släpat med sin publik på en liten världsturné och samtidigt presenterat ständiga perspektivskiften. Resultatet har varit lika underhållande som förvirrande – en automatvapenbestyckad berg och -dalbanetur med kraftigt schizofrena inslag. Den tredje delen i serien gör inget för att frångå mallen, utan accentuerar snarare allt som gjort serien till ett popkulturellt fenomen. Explosionerna är fler och större än någonsin.
Men det är först när krutröken skingrats och eftertexterna tonat ut som "Modern warfare 3" visar sin fulla, närmast odödliga potential som multiplayerlekplats. I "Call of duty elite" gör Infinity ward vad svenska Dice gjort med sitt Battlelog, och konstruerar ett fullskaligt socialt nätverk kring ett enda spel. Statistik, en tydlig spelaridentitet och oändliga anpassningsmöjligheter lyfter ett redan välputsat onlinekrig ytterligare. Slagfältet är mindre än "Battlefields", striderna tätare och tempot högre. Jag är än mer chanslös online – men också mer motiverad än någonsin att ändra på det.