När det diskuteras humor i spel så brukar diskussionen nostalgiskt ofta landa i nittiotalets äventyrsspel – de drev med sig själv och andra spel, både högt och lågt och gjorde det med finess.
En frimodig tid innan 3D-revolutionen knuffade ut äventyrsspelen mot en marginaliserad kant av spelscenen. Sedan dess tycks äventyrsgenren vara den som har patent på humor i spel. ”Sam & Max” är ett ypperligt exempel på att äventyrsspelen håller hårt i den och att den endast vid få tillfällen lånats ut med lyckligt slut till andra genrer.
Varför är svårt att säga, åtminstone tills man spelat en timme in i ”Eat Lead: The return of Matt Hazard”. För ”Eat Lead” är ett ypperligt exempel på hur fel det kan bli med humor som grundstolpe i spel. Framförallt när utvecklarna hänger upp hela spelupplevelsen på humor.
Vem bryr sig om buggar, upprepningar av gameplay, värdelös bandesign och fantasilös grafik när man har humor? Jag gör det, och troligen de flesta andra spelare också i ärlighetens namn Framförallt eftersom humorn i ”Eat Lead” till större delen är mer genant än rolig och parodin på tv-spelsvärlden faller platt som en pannkaka eller missar målet med meter.
Idén – att låta en fiktiv gammal avdankad tv-spelshjälte få slåss mot sin egen undergång genom banor som gör sig roliga på ”Final Fantsys”, ”Super Marios” eller ”Wolfensteins” bekostnad – skulle möjligen kunna ha varit roligt. Men med ett manus skrivet någonstans mellan under bältet och över huvudet så missas målet beklagligt ofta. Visst rycker det i kinderna ett par gånger de första minuterna, men skämten blir snart gamla och snart står man där ensam kvar med ett högst mediokert actionspel av ”Gears of war”-modell och undrar varför man inte stängt av konsolen än.
Den enda anledningen till det skulle möjligen kunna vara de achievments som spelet gödslar med, troligen behövdes något incitament för att rättfärdiga ”Eat Lead” och en fånigt hög gamerscore verkar vara det sista hoppet.