Japansk succé svidar om. Japanska succéspelet "Osu! Tatakae! Ouendan!" anpassades till väst och exotisk pop blev tråkpop. Hmmm... men det blev faktiskt ännu bättre.
För två år sedan släppte de japanska utvecklarna Inis rytm- och musikspelet "Osu! Tatakae! Ouendan!" i Japan. Inom loppet av några månader har det blivit en stor undergroundhit bland världens importvana DS-spelare. Det hyllas i spelpress världen över, inte bara för sin innovativa spelmekanik utan även för sin humor.
Historien om hejarklacksgrabbarna som reser kors och tvärs i tid och rum för att peppa upp vardagliga människor som behöver lite extra energi när livet kört ihop sig var lätt att förstå även om man inte kunde tolka några av tecknen på skärmen. Den berättades i mangaform, kantiga serierutor med överdrivna uttryck och massor av färg, vilket gjorde att det enkelt gick att plocka upp den stora helheten.
På nätforum världen över ägnades långa trådar åt spelet och det höjdes röster för att det skulle släppas utanför Japans gränser, men där tycktes dövörat ligga till.
Men så en dag kom beskedet att "Elite beat agents" ska släppas i USA och sedermera Europa. Glädjen skulle ha varit fullkomlig om det inte samtidigt berättades att man skulle anpassa spelet för väst. Utvecklarna skulle byta ut låtarna mot sådana som gemene västerlänning kunde känna igen och relatera till. Bort med exotisk j-pop och in med tråkpop à la Avril Lavigne, och i stället för tre hejarklacksmän i traditionella japanska danskläder skulle tre kostymklädda män från valfri underrättelsetjänst ta över hejandet. De som spelat "Ouendan!" förberedde sig på en flopp, en avexotifierad mellanmjölksvariant som mist all glans.
"Elite beat agents" är inte i närheten av att vara glanslöst. Tvärtom. Det har med all kraft gått igenom en total makeover och gjort det med bravur. Till och med lite bättre än sin utomordentliga förlaga lyckas spelet med konststycket att behålla sin exotiska själ och bli ännu mer skruvat då den japanska absurditeten får på sig den västerländska kostymen.
I grunden är spelet enkelt upplagt; på den undre av DS:ens två skärmar ska spelaren picka på rätt ställe i takt med musiken. Ibland gäller det att dra pekpinnen efter en bana. Det svåra ligger såklart inte bara i musiken, dess tempo och var det är meningen att man ska picka utan att man kämpar mot en ständigt sjunkande energimätare. En mätare som minskar mer för varje miss man gör.
Uppdragen som de tre agenterna får i sina knän varierar och det ena är mer absurt än det andra. Ena stunden behövs de för att heja på en filmregissör vars film håller på att gå åt pipan, nästa gång är de på havets botten och peppar upp en skattletande sjökapten så att han hittar sin skatt. Vardaglighet hos en kärlekskrank barnvakt blandas med riktigt hjärtknipande uppdrag som flickan vars far dött - där man spelar inte bara för att klara banan utan för att man inte kan mäkta med att misslyckas med att ge flickan tröst.
Låtarna sträcker sig från "Material girl" via "Y.M.C.A" och "Youre the inspiration" till Stones och Good Charlotte. Ett axplock av låtar som Medelsvensson runt om i västvärlden nynnar till när de kommer på radion. Något som faktiskt gör det lite lättare att spela "Elite beat agents" än "Ous! Tatakea! Ouendan!", eftersom man till skillnad från den okända j-popen känner igen låtarna och på ett ungefär vet var de tar vägen härnäst. Något som inte går att säga om uppdragen i spelet som ända till sista banan får en att fnissa, tappa hakan, bli gråtmild och förvånas.