"Final Fantasy III"

För första gången får de europeiska spelarna chansen att spela det legendariska spel som för sjutton år sedan släpptes i Japan. Men den gamla grafiken från Nintendos japanska motsvarighet till NES - Famicom - är utbytt mot en mer tidsmässig grafik som får spelet att påminna om ett PlayStation2-spel anno 2003.
Det är otroligt vackert och de filmsekvenser som öppnar spelet får en lätt att tro att man har ett helt nytt, episkt "Final Fantasy"-äventyr att vänta.

Det har man ju förstås inte. För trots all antirynkkräm så inser man efter en halvtimmes spelande att "Final Fantasy III" inte är det purunga spel det en gång var. Det bli smärtsamt tydligt även för en stor "Final Fantasy"-fantast att vissa saker gör sig bäst i nostalgin. Det storslagna äventyrets fasad krackelerar i takt med att man upptäcker att storyn inte alls är av de episka mått vi är vana att förvänta oss av spelserien. Gameplayet med långa promenader, slumpmässiga och fantasilöst turbaserade fighter känns oändligt åldrade - med all rätt, eftersom spelet ändå är från 1990.

Det är just spelets ålder som ställer till det. Med dagens mått mätt är det ett vackert spel med stora brister rent spelmässigt. Blicka tillbaka till 1990 så var det världens kanske bästa rollspel. Då hade inte den tredje dimensionen riktigt fått fäste i de digitala äventyrsvärldarna, det var innan vi vant oss vid att se fienden på skärmen och kunna undvika den om vi ville. Det har helt enkelt hänt lite för mycket.

Men det går ju inte att avfärda "Final Fantasy III" för att det är ett föråldrat spel och kritisera utvecklarna Square Enix för att vara dåliga. Hade spelet varit sprillans nytt och fungerat som det gör hade kritiken varit väl så befogad. Men hade storyn varit djupare, hade fighterna sett ut som senare spel i serien så hade ju spelet i sig slutat vara just "Final Fantasy III".